Människa sitter invid
Diktens moln-landskap

Betraktar sina skrivna
ord,känner sig som en
stor Poet.

Dock är människans liv
kort,forslas plötsligt bort

Blir liggandes likt en
multnande rest under
en vilande gravsten.

Men människans ord
Skrivna som uttalade


Reser sig som en Mask
-rosboll av vinden utblåst
till svävande frökapslar


Söker sin in inuti andra
människors ögon

Då var det ej alldeles
förgäves ändå,när ord

Kan slå rot,spricka upp
och ge mening åt andra

medmänniskors utager
-ande handlingar

På gott som ont?