Jag och min far hade inte setts på ett bra tag. Då och då ploppade ett sms upp där han önskade mig en fin födelsedag eller god jul och så var det inte mer med det. Själv var jag väldigt långsam med att besvara hans förfrågningar och jag hade mina skäl. Jag visste aldrig vilket tillstånd karln var i och tyckte därför att det var bäst att hålla låg profil.
En dag kom dock detta sms:et:

Hej Arthur! Jag ska åka i väg utomlands och hälsa på min mamma. Jag önskar att vi kunde ses en sista gång innan jag åker. Och äta middag. Jag bjuder.
Hälsningar pappa

Jag kände att det inte var läge att ignorera honom ännu en gång. Om det var den gamla stötens sista förhoppning att försonas så kunde jag bjuda på det. Jag skickade i väg ett kort visst, varpå han snabbt svarade. Genom en intensiv sms-konversation bestämdes det att vi skulle träffas nästkommande eftermiddag på Stockholm Södra.
Dagen för träffen ombesörjde jag en del ärenden hemifrån. På eftermiddagen gjorde jag mig i ordning; duschade, bytte kläder, rakade mig och såg till att nycklar och plånbok var med. Runt femtiden bestämde jag mig för att åka. Jag plockade fram min nyckel, låste om mig och vandrade i väg.
Jag tog pendeln från Upplands Väsby in mot Stockholm Södra. Det tog en dryg halvtimme och medan jag satt vid mitt säte tittade jag omväxlande ner i en pocketbok och ut genom fönstret på den omgivande miljön; främst bestående av träd och betong i varierande omfattning. Bredvid mig satt en asiatisk man som försökte lära sig svenska genom en språk-app. Ljudet var på högsta nivå och en kvinna med släpig röst uttalade meningarna som han skulle säga i ett långsamt tempo. Den asiatiska mannen upprepade och jag kunde inte låta bli att le när han uttalade ord som han knappt förstod. ”Jag är sugen på glass eftersom det är fredag”, var det sista jag hörde honom säga innan han lämnade vagnen.

Vid Stockholm Södra steg jag av. Jag tog mig snabbt ut genom vagnen och promenerade uppgången Swedenborgsgatan; där jag ställde mig att vänta vid busskuren i korsningen mot Fatbursparken. Jag spejade till höger och vänster för att se var min pappa kunde gömma sig, utan att få någon skymt av honom. Klockan närmade sig sex, vilket var tiden vi bestämt. Och jag var punktlig. Jag vände mig om och gick tillbaka in mot spärrarna för att se om jag missat honom. När jag närmade mig så såg jag en äldre man i en beige billig jacka och fiskarmössa. Det var min far.
”Hej Arthur!” sa han när jag kom fram till honom. ”Kul att se dig. Jag har väntat här en timme. Jag kom precis tillbaka från toaletten”, sa han och pekade på en pub några meter bort. Han gav mig en kram. När vi promenerade ut igen så kände jag lukten av sprit från hans andedräkt. Det var något vimsigt och lätt salongsberusat över hans uppträdande och jag kände mig plötsligt olustig. Vad hade jag egentligen sagt ja till?

Vi började gå genom Fatbursparken och vidare upp mot Medborgarplatsen och Söder. Min far började i vanlig ordning förhöra sig om var jag jobbade och vad jag gjorde om dagarna; om jag stod i bostadskön och vilket abonnemang jag använde till min mobiltelefon. Jag parerade smidigt de flesta frågorna och svarade så kort jag kunde. Och försökte i stället dribbla över frågorna till honom när jag kunde. Till sist började han prata mer om sitt och vad han gjorde om dagarna. Han hötte med sina långa fingrar i luften varje gång han berättade en rolig historia; på långt håll kunde han misstas för en rysk försäljare med sina yviga gester.
”Jag hörde att du skulle träffa min bror på hans födelsedag, innan du åker?” avbröt jag till sist.
”Det stämmer. Jag tycker att det är så tråkigt att han ska behöva tillbringa all tid ensam. Så han ska få komma upp och hälsa på.”
”Ok.”
En tystnad la sig över samtalet och vi sa inget medan vi gick Götgatan fram och stirrade på förbipasserade människor. Det var fullt av stockholmare som var mitt uppe i att leva sina stockholmsliv med allt vad det innebar; dom cyklade, sprang och gick. Trots att det började bli kallare var solen påtaglig och hela staden andades brittsommar. Vi gick förbi ett övergångsställe där flera elsparkscyklar stormade förbi och min far verkade nästan tagen på sängen för ett ögonblick.
”Var hade du tänkt att vi skulle äta?”
”Det finns en kinesisk restaurang här i närheten som jag tycker om.” svarade min far utan att se på mig. ”Killen som driver den är väldigt gullig. Men jag tror att han har slutat.”
Gullig, tänkte jag. Varför tycker du alla människor är gulliga.
”Är han kines då? Om han driver en kinarestaurang.”
”Ja”
”Har du tänkt på att kineser oftast pratar dålig svenska. Det känns som att dom har väldigt svårt för att lära sig språket.”
”Det stämmer. Det är för att dom inte har samma ljud som i svenskan. De har till exempel inget ljud för r.” Vi skrattade bägge åt detta faktum. Så tecknade min far att vi skulle in på en sidogata. Åsögatan hann jag läsa. När vi kom fram möttes vi av en restaurang med uteservering och en nedtonad entré.
”Ska vi sitta inne eller ute”, frågade min far när vi stod utanför dörren.
”Vi kan sitta inne tycker jag. Det är ändå sensommar.”
Vi gick in och möttes av en medelålders asiatisk servitris med glasögon som tog emot oss. Det var en folktom restaurang med dov belysning.
”God dag mina herrar vad får det lov att vara?” sa den asiatiska servitrisen.
”Vi skulle vilja ha ett bord för två”, svarade min far.
”Absolut det fixar vi”, svarade servitrisen käckt. ”Kom med här”. Hon gick före och visade oss fram till ett bord vid fönsterna. Jag och min far satte oss på varsin sida om bordet. Servitrisen stack till oss två pärmar med menyn. Jag ögnade snabbt igenom vad som fanns att välja på och märkte att det var ganska mustiga priser. Dessutom visste jag att min far var pensionär och hade en ganska begränsad budget. Jag tänkte därför att jag borde beställa något som var relativt billigt, vilket också verkade vara vad min far tänkte. Det blev fyra små rätter för oss båda.
Efter att ha meddelat servitrisen blev vi sittandes vid bordet i väntan på maten.
”Annars då, hur är det med släkten?” sa jag till sist.
”Det är bra. Men det är många som blivit sjuka.”
”Jaha, som vilka då?”
”Marina till exempel.”
”Vad har hänt?”
”Hon har fått cancer. Blodcancer.” Jag stelnade till. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände knappt Marina. Hade bara träffat henne en gång, men visste att hon var mor till min kusin Alejandro.
”Och hur tar Alejandro det då?” fick jag till sist ur mig.
”Dåligt. Han har flyttat från Tjeckien där han jobbade som IT-konsult för att komma närmare sin mamma. Han bor hos släktingar i Florens nu. Stackars pojke, först dog hans pappa i cancer och nu håller den där sablans sjukdomen på att plocka hans mamma också. Livet är inte rättvist.”
”Nej det är ingen som sagt att det är”, sa jag med eftertryck. Jag började tänka på min kusin. Och på livet. Hur snabbt det kunde förändras.
”Alejandro”, sa jag för att fortsätta samtalet på samma bana, ”Var det inte han som höll på med musik?”
”Jo han gick på konservatorium i Italien. Han lärde sig spela gitarr.”
”Men han jobbar inte med att spela gitarr?”
”Hör du inte på! Han jobbar ju som IT-konsult!” Samtalet tog slut. Det fanns inte så mycket mer att tillägga; Alejandro jobbade som IT-konsult men var tillbaka i Italien för att ta hand om sin mamma. En ganska deppig historia. I stället för att fortsätta min spaning tittade jag ut genom fönstret. Medan jag tittade ut på den ganska soliga sensommaren kom jag att tänka på att Alejandro och hans mor hade varit och hälsat på oss i Stockholm för många år sen. Det hade varit en lång, krullhårig och tillbakadragen gymnasist. Men också glad. Hans mamma var en jovialisk italienska som pratade vitt och brett om allt. Vi kommunicerade på knagglig engelska och ibland kunde jag sticka till dem ord på italienska eller spanska. Det hade stannat en vecka i huvudstaden med min pappa; varit ute och seglat eller gjort utflykter i landet. Hur man nu stod ut med min far i en vecka var för mig obegripligt. Jag förlorade mig mer och mer i nostalgiska minnen av min ungdom medan jag stirrade ut. Till slut hörde jag servitrisen som närmade sig.
”Ehhm! Här är er måltid” Jag vände mig med ett ryck och såg hur hon stod med en rad tallrikar som hon ämnade duka upp på bordet. Jag tog bort mina armar. Det var två tallrikar med tre olika rätter samt en kopp ris att dela på.
”Tack!” sa jag lite hastigt när hon ställt fram maten. Hon gick ifrån vårt bord.
”Är det här fyra små rätter? Jag får det bara till tre.” sa min far lite snopet.
”Riset räknas nog som en rätt.” inflikade jag
”Jaha. Då så.”
Vi högg in. Det var ganska bastant, friterad mat och riset gjorde sitt. Snart kände jag en mättnadskänsla som drabbade mig. Min far åt sakta, jag såg hur han långsamt slevade i sig. Jag mindes hur han kunde bli hysterisk över att jag inte åt upp allt på tallriken när jag var liten. Med nöd och näppe undslapp jag mig en bitsk kommentar.
Min fars salongsberusade tillstånd hade inte givit vika och jag kunde känna den diffusa känslan han utstrålade när han tittade på mig med simmig blick. Han var inte helt nykter men inte heller plakatfull. Jag fick aldrig riktigt bort den där olustkänslan av att sitta där med honom, men jag tryckte ner den så gott det gick.
”Och var bor du nu då? Innan du åker utomlands.”
”Jag bor hos Rosita.” Rosita var en före detta flickvän som min far hade kontakt med. Hon hade en son som hade gått bort i en narkotikaöverdos. ”Jag bodde hos en kille i Tyresö. Men han snodde alla mina grejer. Så jag frågade Rosita om jag fick flytta till henne.”
”Och hur är det med henne då?”
”Dåligt. Hon tänker mycket på Nicke, som gick bort. Men hon har kvar barnbarnen och barnbarnsbarnen. Men hon träffar dom väldigt sällan.”
”Juste. Vad hette dom nu igen? Barnen.”
”Axel och Helena. Det var jobbigt för dom med pappans missbruk. Dom har fått gå i terapi. I flera år. Och nu vill dom inte ha någon kontakt med Rosita längre. Dom tycker hon är för påträngande och lägger sig i allt.” Jag tittade länge på min far. Tänkte att det fanns vissa likheter mellan honom och Rosita. ”Och den där kullen hon bor på där i Mälarhöjden. Snart kommer hon inte orka gå upp för den. Hon måste byta till en annan lägenhet.” Min far fortsatte att sleva i sig maten. Det verkade som att han inte skulle orka få i sig allt.
”Gud vad mätt jag blev. Vi kan be om en påse.”
”Men snälla!”
”Det ingår ju. Det har vi rätt till.”
”Jag behöver i alla fall ingen påse,” avslutade jag diskussionen. Min far fortsatte att äta under tystnad. Till slut fick han i sig allt. Jag reste mig för att gå på toaletten. Innan jag gick sa jag: ” När jag kommer tillbaka skulle jag behöva röra mig.”
”Visst. Jag betalar under tiden. Så följer jag dig till stationen.”

På väg tillbaka fortsatte min far röra sig med yviga gester. Han pekade runt omkring sig och pratade om allt möjligt. Jag märkte att han blivit äldre. Hans resonemang gick inte ihop.
”Ja vad ska man säga om de där koranbränningarna. Och dom där idioterna som eldar på. Sverigedemokraterna. Å ena sidan har dom rätt att uttrycka sig och skända en helig skrift. Å andra sidan skapar det ilska i arabländerna och onödiga konflikter.” Babblade han på. Jag lyssnade med ett halvt öra.
Vi närmade oss slutdestinationen för vår samvaro och jag andades ut. Jag såg på klockan att den snart var åtta, vi hade alltså hängt ihop i nästan två timmar. När vi kommit fram till Södra så skildes vi åt när jag tagit mig igenom spärrarna. På avstånd hörde jag några sista ord från min far: ”Vi håller kontakten Arthur!”