Jag hade stått och diskat hela förmiddagen, det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Föregående dag hade jag gjort storkok och när allting var färdigt så var det svårt att få en överblick.
- Ja nu blev det ju en jävla massa, sa jag medan jag stod med armarna i kors och tittade på den röra som jag efterlämnat. Det var slevar som låg lite varstans, stora kastruller och tallrikar till höger och vänster och dessutom en hel del matrester överallt.
Där och då kände jag att jag inte hade ork att ta tag i disken och bestämde mig istället för att gå och lägga mig.

Nästa dag hade jag hunnit smälta intrycken och lyckades ta tag i oredan, men det tog mig som sagt hela förmiddagen. När jag var klar bestämde jag mig för att ta en promenad, det var trots allt ljust fortfarande. Jag klädde på mig och gick ut ur min lägenhet; rundade grönområdet som låg nära min bostad och fortsatte mot den lilla ån som passerade förbi. Tänkte på att det borde finnas snabbare sätt än att diska förhand och att jag borde investera i en diskmaskin.
Jag kunde väl egentligen inte reda ut tankarna och medan jag gick fick jag se en bekant som kom gående på andra sidan: Joakim som jag hade jobbat skift med på varvet för flera år sedan.
- Jens! sa han glatt när han närmade sig.
- Tja, hur är det? svarade jag snabbt.
- Fint. Ska på party ikväll.
- Det var som fan, något speciellt?
- Det är Emma som bjuder in.
- Aha
Emma var en gammal bekant till oss båda; vi hade jobbat ihop alla tre. När jag hade slutat hade iallafall jag tappat kontakten med henne; men det verkade tydligen inte Joakim ha gjort.
- Du kanske vill hänga på? fortsatte han.
- Jag? Men jag har inte träffat henne på år och dar. Blir det inte lite konstigt?
- Äh vadå. Ni var väl polare på sågen. Tror hon tycker att det skulle vara skitkul om du kom. Som gubben i lådan liksom.
- Ja det blir det verkligen isåfall.

Vi bestämde inget där och då, jag gav bara ett halvt löfte om att dyka upp. Men jag fick trots allt adressen och Jens sa att festen skulle börja vid åttatiden - och att man kunde komma tidigare eller senare.
När jag kom hem började jag fundera på om erbjudandet var något att ta i beaktning; det vore ju trots allt kul att träffa Emma efter så lång tid. Bara jag inte trängde mig på alltför mycket. Jag la mig på soffan och funderade över om jag skulle ta med något särskilt. Och så kom jag fram till att jag skulle kunna köpa en bukett blommor.

Klockan närmade sig sju och enligt min beräkning skulle det ta trettio minuter att ta sig till Emmas lägenhet om jag gick i vanlig takt. Jag började plocka ihop alla mina tillhörigheter och det jag behövde ha med mig. Klädde på mig och gick ut genom porten.
Vägen var ganska enkel att följa. Jag gick längs en grusfylld promenadväg som kantades av villakvarter på bägge sidor. Ovanför mig vilade mörkret och månen återspeglade ett kallt ljus runt omkring mig.
När jag kom fram till bostadskomplexet där Emma bodde, tog jag mig fram och upp till rätt ingång. I brevinkastet såg jag att det stod E Persson och jag utgick från att jag kommit rätt och plingade på. Innanför hörde jag ett dovt ljud av musik som strömmade ut. När dörren öppnades såg jag Emma torna upp; hon hade sitt mörka hår uppsatt i en bulle med hårtestar som föll ner över axlarna. På sig hade hon en svart kostym och gråa byxor.
- Nämen hej! sa hon upprymt när hon såg att det var jag. Joakim sa att du kanske skulle komma. Kul.
- Jag tog med dom här.
Jag räckte fram buketten med tulpaner.
- Det hade du verkligen inte behövt!
- Det vet jag väl. Men nu gjorde jag det ändå. Du kan väl försöka hitta en vas att ställa dom i.
- Självklart, sa Emma och backade in i lägenheten. Men kom med in nu vet jag.
Medan jag gick in hörde jag hur musiken som tidigare verkat på avstånd nu kändes alltmer påtaglig och påträngande. Det var Eurodisco som bombarderade mig med sin starka bas. Jag kom in i tamburen och stängde dörren bakom mig. När jag stod där och tog av mig skorna hade Emma redan försvunnit någonstans i lägenheten.
Jag vandrade längre in och möttes av en massa människor som verkade festa loss rejält. Hela lägenheten hade ockuperats av olika karaktärer som antingen stod, satt, gick runt eller pratade i konstellationer. En kakafoni utgjorde grundstommen av ljudbilden och därtill kom musiken som strömmade från högtalarna och gjorde sitt till stämningen. I ett hörn såg jag Joakim sitta och konversera med några damer. Instinktivt gick jag dit.
- Tjena Joakim!
Han vände sig om och tittade lite häpet på mig.
- Nämen hallå där Jens! Du kom trots allt. Det trodde jag inte.
- Vad du har låga tankar om mig.
- Det vet jag inte. Förresten, här är Ursula och Angelica.
- Angenämt, sa jag och sträckte ut handen för att hälsa på de bägge damerna; som svarade med en stel handskakning.
- Ja jag hade tänkt gå runt och mingla lite, sa Joakim, men stanna gärna här med tjejerna.
Joakim försvann strax iväg och jag blev kvar med de bägge kvinnorna. Det blev snart en lite kvävande stämning medan vi försökte komma på någonting att säga.
- Jaha så vad sysslar ni med då?
- Vi jobbar inom industrin, svarade den ena.
- Spännande, sa jag. Länge eller?
- Några år.
- Och hur känner ni Emma då?
- Barndomsvänner.
- Aha
Ännu en tystnad la sig som blev ännu mer förödande. Tillsist sa jag:
- Jag ska nog också mingla lite, men jag kanske kommer tillbaka senare.
Jag gick runt i lägenheten och tittade mig omkring utan att egentligen hitta någon att prata med och kände mig mer och mer bortkommen. Det enda jag lyckades uppnå var artighetsfraser som varade i några sekunder innan jag gick vidare. Tillslut tröttnade jag och gick ut på balkongen. Där stod jag och stirrade ner på asfalten; jag var egentligen höjdrädd, men kunde inte undgå att undra vad som skulle hända om jag hoppade ner? Skulle någon överhuvudtaget bry sig och hur länge skulle det ta innan man märkte vad som hänt? Jag var inte den som var självgod, men ibland kunde det ändå kännas speciellt att vara festens medelpunkt. Jag lutade mig mot väggen och försökte beskåda landskapet framför mig.
Efter ett tiotal minuter kom Emma ut i sin svarta kostym. Hon ställde sig vid räcket och tittade ut och vände sig sedan mot mig.
- Är det här du står och gömmer dig?
- Ja det bara blev så, sa jag matt.
- Har du inte snackat något med folk då?
- Äh, helt ärligt känner jag inte så många. Förutom Joakim då.
- Det kanske kan vara lite svårt att komma in i gemenskapen.
- Skulle säga att det är mer än så.
Hon gav mig ett leende och tittade bort.
- Men vad har du haft för dig sen vi sågs sist? Jobbar du fortfarande med kroppen?
- Hahaha. Nej, jag har gått och blivit byråkrat. På Länstyrelsen. Som handläggare faktiskt.
- Det var som attans!
- Själv då?
- Äh, jag har hoppat runt en del. Men sista tiden har jag inte mått så bra. Jag har varit sjukskriven en del.
- Oj, shit!
- Ja det har varit tungt. Hade det inte varit för min sambo Thomas, hon pekade innanför fönstret, så vet jag inte om jag hade orkat.
En tystnad la sig mellan oss. Ingen av oss visste hur vi skulle fortsätta samtalet.
- Men det var inte meningen att förstöra stämningen på det här sättet.
- Nej, det gör absolut inget. Modigt att du vågar berätta liksom.
- Kanske. Lustigt att vi träffades såhär efter så många år. Men du, jag hade tänkt gå in. Vore kul om du kom och minglade vidare, hon gav mig ett milt leende.

Det dröjde inte mer än en timme innan jag bestämde mig för att gå hem igen. I mitt inre grodde tanken på att investera i en tvättmaskin för att slippa handdisken.