På måndagen steg jag upp fem på morgonen för att ta mig in till Stockholm och börja mitt arbete. När jag kom fram var jag nästan en timme tidig, och började gå runt bland färjorna som stod dockade vid hamnen och såg mig omkring utan att veta vart jag skulle.
När det bara var en kvart-tjugo minuter kvar till dess att jag skulle börja, så hittade jag in till kontoret som var inrymt ovanför en Friskis&Svettis-anläggning; jag tog en hiss som fanns i anslutning till lokalen och tryckte upp till till tredje våningen. Där möttes jag av en glasdörr med anslutning mot ett företagshotell. Innanför glasdörren såg jag en massa tomma kontorslokaler.
Jag stod och stirrade i ett par minuter, utan att veta vad jag skulle ta mig till. Bakom mig plingade hissen till igen och två personer kom ut. En tjej och kille i min egen ålder.
”Är du den nya?”, frågade killen.
”Ja precis, det stämmer. Arthur”, sa jag.
”Kul. Henrik heter jag. Och det här är Simona”, sa han och pekade på tjejen som stod bredvid honom.
”Då kanske ni kan släppa in mig. Jag har ingen nyckel.”
”Absolut”, sa Henrik och gick fram till den genomskinliga dörren och drog fram en nyckelknippa. Och så öppnade han dörren och tecknade åt mig att gå in.
När jag kom in hörde jag hur Henrik och Simona gick efter. Framför mig tornade en spökstad upp av tomma kontorsrum; utan varken möbler, ljus eller annan rekvisita. Jag började långsamt gå framåt.
”Det är bara att fortsätta. Kontoret ligger ett par minuter bort. Vetifan vad dom gjorde här innan”, sa Henrik.
”Okej”, sa jag.
”Vad har du för bakgrund?”, sa Simona.
”Jag pluggade ekonomi”, sa jag.
”Ekonomi... och nu ska du jobba med TV...”
Jag svarade inte.
Snart var vi framme, det var ett spartanskt kontor med en massa datorer, en lounge, ett kök med en kaffemaskin och fönster som vette mot hamnen. Jag gick och ställde mig vid ett av fönsterna och tittade ut. Gick sedan fram till köket och kaffemaskinen och plockade fram en kaffekopp ur ett av skåpen; tryckte på knappen för Cappuccino och såg den bruna vätskan glida ner i koppen. Förde sedan koppen mot munnen och tittade lite osäkert på Henrik och Simona som höll på att plocka in sina matlådor i kylskåpet på andra sidan. Kaffet smakade syntetiskt.
”Du kan vänta på att Carl kommer. Han ska sätta igång dig och kommer om någon timme. Ok?”, sa Henrik.
”Visst”, sa jag och tog ännu en slurk. Gick sedan och satte mig vid loungen som bestod av en soffgrupp och som låg i hörnet till ingången. Jag satte mig ner och började scrolla i min mobil.
Henrik och Simona satte sig på ena sidan om havet av datorer, som var centralt placerat i lokalerna. Jag tittade på dem medan de idogt stirrade ner i sina skärmar, helt fokuserade på sin uppgift.
Det gick en halv timme, en timme och snart två. Tillslut såg jag en lite småfet svarthårig gestalt komma gående längs korridoren.
”Är det du som är Arthur?!”, ropade han mot mig. Jag nickade till svar.
”Härligt! Det är jag som är Carl. Vi hördes på mejlen.”
”Ja just det.”
”Du kan haka på, så ska vi sätta igång dig. Har du tagit kaffe?”
Jag reste mig samtidigt som jag pekade mot kaffekoppen jag höll i handen. Han gjorde en gest åt mig att följa efter och vi gick till en av datorerna; satte oss på andra sidan om Henrik och Simona. Carl startade upp en dator och vi stirrade medan ett Windows operativsystem dök upp och man kunde starta upp skrivbordet.
”Du hade loggat tidigare, va?”
”Ja, precis. Endel.”
”Bra, då vet du vad det handlar om. Göra lite anteckningar... Jag ska visa dig så att du kommer igång. Vilken idiot som helst kan egentligen göra jobbet.”
Carl startade upp programmet som jag skulle jobba i, själva arbetet gick ut på att sortera videoklipp, döpa dem och transkribera vad som sades i intervjuer. När vi hade gått igenom systemet i drygt en halvtimme så vände sig Carl till mig igen.
”Jaha vad tror du? Klarar du av det här nu?”
”Verkar ju inte vara några konstigheter.”
”Bra, jag måste ta en kaffe. Du kan väl hojta om det är något.”
”Visst.
Carl gick iväg. Och jag satte mig framför datorn, gjorde mig hemmastadd och klickade runt. Började logga och systematisera klippen, så som jag fått beskrivet för mig. Jag gissade att det inte skulle dröja allt för länge innan allt gick på repeat. Runt mig såg jag hur arbetsstationerna började fyllas av unga människor som satte sig och knattrade vid sina tangentbord; förmodligen loggade de andra delar av samma program. När klockan närmade sig tolv så bestämde jag mig för att ta en paus för lunch. Jag gick fram till Carl som satt vid en dator i ena hörnet.
”Jag drar iväg en stund för att köpa något att äta”, sa jag.
”Det finns en ICA-butik i närheten”, svarade Carl.
”Men kommer jag in sen då? Det var låst imorse.”
”Det finns en ringklocka på ena sidan.”

Jag gick iväg till ICA-butiken, köpte en salladsbuffé och kom tillbaka; ringde på klockan varefter en av de anonyma unga medarbetarna öppnade. Vid köksön plockade jag fram bestick och ett glas vatten, gick sedan och satte mig vid lunchrummet - som låg insprängt mellan köket och datorstationerna. Medan jag började äta stirrade jag ut genom fönsterna och såg ut över båthamnen. Grådaskiga moln hade lagt sig över himlen och jag försökte se förbi allt det där. Henrik kom och satte sig mittemot mig med sin matlåda.
”Tänkte göra dig sällskap.”
”Du är välkommen”, svarade jag.
Han satte sig ner, tog fram bestick och vecklade ut matlådan. Jag såg att den innehöll någon hopknådad risrätt.
”Hemlagat”, sa jag bara för att ha något att kommentera på.
”Ja, vad ska man göra liksom”, sa han och log mot mig.
”Nä jag är väl likadan.”
Henrik började tugga i sig maten medan han omväxlande tittade på mig.
”Jaha hur går det då? Börjar du känna dig varm i kläderna?”, sa han.
”Det går väl. Har vanan inne sen tidigare jobb. Dock inte helt bekväm med Avid.”
”Men du lär dig.”
”Jo.”
”Vad var det du hade gjort innan? I TV-svängen alltså.”
”Klippt en del nyheter. Och assat en del på olika TV-bolag. Lite olika.”
”Då har du ju lite i bagaget.”
”Nåt kan man väl säga.”
Jag gick tillbaka och satte mig vid datorn och fortsatte att arbeta. Vid femtiden så packade jag ihop mina grejer.
”Hejdå, vi ses väl imorgon, om inte annat”, sa jag i en gest mot alla medarbetare som satt framför sina datorer. Jag märkte hur Carl från sitt håll vinkade tillbaka, och att även Henrik gav mig en nickning. I övrigt kändes det som en öken. Jag var dessutom överraskad att chefen som anställt mig aldrig hade synts till.
Jag mindes tillbaka till det där ögonblicket.

***

”Tyvärr Arthur, du har för lite meriter. Du får helt enkelt jobba dig upp från golvet. Jag kan erbjuda dig en tjänst som loggare: och då är ingångslönen sjuttontusen kronor: för det hade du väl jobbat med tidigare?” Det var en stressad Stockholmare jag pratade med över telefon. Jag hade egentligen sökt ett helt annat jobb som redigerare, men nu inte fått det. Jag funderade över vilka möjligheter jag hade.
”Kör till”, sa jag efter ett tag.
Efteråt hade vi inte hörts på en månad förrän anställningen närmade sig. Det var någon gång vid veckoslutet jag fick ett mejl.

Tjena Arthur,

Hoppas du haft det bra sedan vi hördes sist. Jag kommer vara bortrest men Carl, som är tekniskt ansvarig för verksamheten, kommer finnas tillgänglig och sätta igång dig. Jag CC:ar honom i mejlet så kan ni ha fortsatt konversation om din introduktion. Ha en bra start på måndag. Om det är något så finns jag på mobilen.

Vänligen,
Erik

Jaha tänkte jag. Då var det väl inte mycket att göra än att infinna sig.

***

Nästkommande arbetsdag befann jag mig vid Värtahamnen vid åttasnåret och hade tagit med mig min ryggsäck med matlåda. Jag tryckte på ringklockan som Carl hade visat mig, och såg sedan en något korpulent man med svartbågade glasögon komma gåendes mot glasdörren.
När han öppnade sa jag: ”Hej, det är jag som är Arthur. Jag började igår. Som loggare.”
”Erik”, han sträckte fram handen och jag skakade den. ”Följ med in då”, fortsatte han och började gå in tillbaka genom lokalerna. Jag följde hastigt efter.
”Carl har väl redan visat dig, vi sitter längst in. Det här var Handelsbankens gamla lokaler, dom flyttade tydligen ut på grund av någon omorganisation. Så fick vi hyra det jättebilligt; och så är vi nära branschen också.” Han slog ut med händerna medan han gick och pratade, med ryggen mot mig.
”Ja men det låter väl som en bra deal”, sa jag mest för att fylla i hans utläggning.
”Det är en superdeal! Vi satt i stan förut. Och det kostade skjortan.”
”Det kan jag tänka mig.”
När vi kom fram så satte jag mig åter vid datorn jag blivit anvisad till föregående dag. Jag startade upp och satte igång de program jag behövde för att kunna logga. Medan jag satte igång såg jag Erik gå till köksön.
”Glöm inte bort att ta kaffe. Du ska orka hela dagen.”
Jag såg hur han gick ut från köket till ett angränsande kontorsrum. Jag gick iväg till köket, tog med mig matlådan och la in den i kylskåpet.
Strax vid tio tiden såg jag Carl släntra in och nickade kort mot mig. Han satte sig vid sitt hörn. Det var för mig oklart exakt vad han gjorde hela dagarna, men han var i all fall bra på att se upptagen ut.
Vid lunch gick jag fram till honom.
”Tjena, hur går det?”, sa han när jag stod bredvid honom.
”Jo då. Det rullar väl. Samma skit.”
”Det säger jag varje dag.”
”Kan tänka mig, ska du med och käka förresten?”
Carl tittade lite klentroget på mig, ”Hade varit kul. Men jag ska iväg och träna. Så inte den hör gången.”
Jag gick iväg till köket och tog fram min matlåda och mikrade den i en av maskinerna som stod framme. Stirrade in i det gula ljuset medan maten for runt därinne. Desillusionerat började jag tänka på annat. Plötsligt kom Henrik fram till mig.
”Står du här och glor?”
”Vad annars”, sa jag och log.
”Det gör du väl rätt i”, sa han konkluderande. Han plockade fram en matlåda från kylskåpet och ställde den i en mikrovågsugn bredvid min. Vi stod och stirrade in i våra mikrovågsugnar. Och efter ett tag kändes det lite obekvämt.
”Var har du för bakgrund då?”, sa jag tillslut.
”Jag gick en YH-utbildning. I Gamleby, om du känner till?”
Jag nickade lätt.
”Och sedan flyttade jag tillbaka till Stockholm och började frilansa lite här och var. Hela Kändissverige bakar, Farmen, Big Brother, Halv åtta hos mig. Mest som assistent men... egentligen vill jag plåta.”
”Det hinner du nog med.”
”Ja jo.”
Jag hörde hur mikrovågsugnen plingade till och plockade ut min mat ur maskinen medan jag tog fram bestick. Gick sedan och satte mig vid det avlånga bordet, som fungerade som ett kombinerat mat- och fikarum. Jag satte mig ner vid en stol och började långsamt äta. Jag hade slängt ihop makaroner med köttbullar och det såg inte direkt jätteaptitligt ut. Det var den där rätten som jag gjorde för trehundrafemte gången i månaden, och alltid med ett halvlyckat resultat. Jag tuggade långsamt i mig medan jag tittade ut och betraktade omgivningen.
Henrik kom och satte sig mittemot mig, och efter honom kom Simona som satte sig bredvid.
”Hur går det för dig då?”, sa hon till mig.
”Tackar som frågar, men du är inte den första som undrar.”
Simona tittade upp och mötte min blick.
”Jag har fått frågan x antal gånger känns det som. Och ja, det går fortfarande bra... Med loggandet alltså”, fortsatte jag förklarande.
”Men du skulle vilja göra något annat eller?”
”Jag skulle hellre redigera.”
”Sa du inte att du var utbildad ekonom... Varför jobbar du inte med det istället?”
”Varför vill du veta? Det var inget för mig”, jag tittade bort från Simona och ut genom fönstret.
”Nej jag bara undrade...”
”Sluta undra då!”
En tystnad lade sig mellan oss.
”Carl berättade att du pendlar från någon mindre stad utanför Stockholm. Strongt av dig”, sa Henrik i ett försök att släta över samtalet.
”Det kan man säga”
”Men tar det lång tid eller?”
”Det är inte så farligt. En timme. Men det är ganska dyrt, jag betalar tretusen för ett månadskort.”
”Shit!!” utbrast han.
”Jo jag vet, men jag har inget val. Liksom.”
”Du har rätt. Bostadsläget är ju helt crazy.”

Innan jag skulle gå hem gick jag förbi kontoret där Erik satt och knattrade på sin dator. Jag ställde mig vid ingången och försökte få ögonkontakt med honom.
”Jag kilar nu.”
Erik tittade upp på mig genom sina svarta bågar. ”Bra, då ses vi imorgon. Väl?”
”Aaa exakt. Jag lär ju komma lite tidigare än ni andra. Du vet det här med regionaltåg.”
Erik betraktade mig en stund under tystnad.
”Du kanske skulle kunna ta nycklarna. Så slipper du stå här och hänga på låset.”
”Om det funkar så.”
Erik började letar runt i sitt skrivbord och fick fram en knippe nycklar som han räckte fram till mig.
”Men slarva inte bort den. Jag har inga fler kopior. Vi brukar låta den gå runt så att dom som är här tidigt kan komma in.”
”Toppen.”

Jag tittade lite småsorgset på landskapet som svischade förbi mig; åkerlandskap i grönt och gult blandades med barrskog och asfaltsvägar. Jag hade nyckelknippan intryckt i min vänstra jeansficka och tänkte på hur jag skulle stå ut under ännu en dag. Allting hade blivit så extremt monotont.
Känslan att komma fram till Stockholm med tåget, passera Nordstedtshuset och Centralbron och sedan glida in på Centralstationen var helt fantastisk. Sedan tog jag tunnelbanan in mot Gärdet, där jag gick mot kontoret som låg till höger om TV4-huset. När jag kom fram till glasdörren låste jag upp och vandrade förbi genom spökkorridorerna, tills att jag kom fram till vår kontorsdel. Satte mig sedan vid en av arbetsstationerna och började arbeta.
Vi var flera medarbetare som satt och på samma projekt. Förutom oss loggare fanns två redaktörer, tre offlinare, (eller grovklippare om man så vill), en ihopsättare, en efterbearbetningsproducent och slutligen en klippassistent som skötte in- och utleveranser. Vi var helt enkelt en liten fabrik. En fabrik som skyfflade ur sig dålig underhållning till Svenssons - och som dessutom själva led av riktigt dåliga arbetsförhållanden.

Det var åter lunch och Carl hade satt sig bredvid mig vid matbordet, han åt någon Spagetti Carbonara-variant som han såg ut att ha rört ihop själv.
”Vad är det du gör hela dagarna om jag får fråga?”, sa jag i ett försök att verka nyfiken
”Äh, det är olika. Dels måste jag hålla koll på flödet och hur mycket ni gör. Sen handlar det även om att lägga upp tidsplaner i excel, titta till lokalerna och se till att all teknik funkar. Det vanliga man som dödlig får stå ut med.” Så stirrade han ut i fjärran, som att han befann sig på ett helt annat tidsplan. Det låg något djupt filosofiskt över hans uppenbarelse; som att han egentlige var en zenbuddistisk munk som återfötts i en videoteknikers kropp.
Jag nickade försiktigt mot honom, liksom för att bekräfta det han sa. ”Men hur kom du in på det här?”
”Jag gick IT-linje på gymnasiet; och sen pluggade jag en hel del media på högskolan och lite påbyggnadskurser. Och när jag var arbetslös fick jag kontakt med Erik, då dom behövde lite folk till och från. Jag började som praktikant och jobbade mig sedan upp. Nu har jag varit här i fem år. Så se hur det kan gå.”

På väg hem stötte jag ihop med Henrik och Simona. De skulle precis svänga upp mot Värtavägen och allt jag såg var deras ryggtavlor framför mig.
”Hej, ska ni också ta tuben in mot stan?”, sa jag när jag bara var en halvmeter bakom dem.
Henrik vände sig om: ”Är det du som skräms Arthur?” Simona sneglade mot mig.
”Hehe. Precis. Men ni kanske inte har något emot att jag gör er sällskap?”
”Nädå”, svarade Henrik
Simona sa inget. Vi gick vidare mot tunnelbaneingången och ner mot spåren.

På måndagen staplade jag in till Eriks kontor vid tiotiden. Jag ställde mig vid kontorsdörren och tittade in. Han vände sig instinktivt om och betraktade mig.
”Hej”, sa jag.
”Hej”, svarade han.
”Du jag måste säga en sak. Det här fungerar inte.”
”Hur menar du nu?”
”Jag kan inte jobba kvar längre”, utvecklade jag.
”Men du har skrivit under på tio veckor.”
”Jag vet. Det är vad som gör det här så svårt. Det är för dyrt att åka in också, biljetterna kostar skjortan och lönen är låg och... ja du fattar.”
”Nej jag fattar inte. Du bajsar mig i munnen.”

Det blev min sista dag på kontoret, jag gjorde mina åtaganden och loggade de timmar som varade. Såg till att snygga till min arbetsstation och gick sedan fram till Carl som satt vid sitt hörn och jobbade.
”Du det blir visst lite ändringar. Jag kommer inte fortsätta, och jag har redan sagt till Erik.”
Carl tittade upp och mötte min blick: ”Om du säger det så. Glöm bara inte att stänga av datorn när du går. Annars drar den onödig ström”, sa han och återvände sedan till sin skärm, som verkade mer intressant än vad jag någonsin kunde bli. Jag stod kvar en stund då jag inte visste riktigt vad jag skulle säga eller göra. Tillsist återvände jag till min dator. För honom var jag bara en i mängden, en av alla loggare som kom och gick, medan han själv satt kvar.
När klockan närmade sig fem så sa jag ett snabbt farväl till alla, och såg till att stänga av datorn, tog sedan mina tillhörigheter och gick ut ur lokalen. När jag kom ut kunde jag känna värmen i sensommarluften. Det var en härlig känsla av att komma ut ur byggnaden och lägga allt det dåliga som jag förknippade med den här tiden bakom mig. Jag promenerade fram genom trottoaren tills det att jag kom till tunnelbanestationen Gärdet. Där gick jag genom spärrarna och ner i underjorden. Vid perrongen såg jag två tomtar som stod och väntade på tåget: Henrik och Simona. Motvilligt gick jag fram till dem.
”Väntar ni också på tåget mot stan?” sa jag för att börja någonstans.
”Ja”, svarade Henrik. ”Du då? Ska du tillbaka hem eller?”
”Faktum är att jag slutat min anställning. Jag sa upp mig idag. Så ni slipper se mig fortsättningsvis.”
En obekväm tystnad la sig mellan oss. Ingen verkade riktigt veta hur de skulle ta vid.
”Men det var kul att prova på iallafall”, sa jag för att fortsätta.
”Kanske blev långt att pendla”, sa Henrik. Simona tittade bort.
Jag nickade till svar. När jag precis skulle komma med ännu en stickreplik så kom tunnelbanan infarande från mörkret. Vi gick alla tre in i vagnen och stod vid en av mittgångarna.
”Jaha ska ni hitta på något roligt till helgen?” frågade jag.

Vid Centralstationen så sa vi adjö och delade på oss. Jag kände att jag inte ville åka direkt hem utan bestämde mig för att ta en promenad ute i det fria. Jag gick upp genom Centralstationen och började vandra längas Norr Mälarstrand. När jag var vid Stadshuset så kom jag på att jag inte hade lämnat tillbaka nycklarna jag fått låna av Erik, jag kände hur de låg och tryckte mot mitt ena lår. Jag tänkte en stund på vad jag skulle göra. Så gick jag till kanten av trottoaren som vette mot Mälaren, plockade upp nyckelknippan ur fickan och kastade ut den så långt jag orkade. Jag tittade medan den försvann ur mitt synfält och ner i vattnet.