Anders hade bestämt sig, han brydde sig inte om vad andra tyckte och tänkte gå ut med det: han var den öppna rasisten. Han ville vara transparent med sin läggning på samma sätt som transor, bögar och flator. Han var trött på att gömma sig i ljusskygga forum på nätet eller ägna sig åt anonymt trollande när det passade i olika kommentarsfält. Han hade redan haft en raljant ton på Facebook: skrev rasistiska eller fördomsfulla kommentarer på andras väggar som ofta slog ner mot minoritetsgrupper. Han kände att det fick vara nog och bestämde sig därför att re-branda sin identitet helt och hållet: ut med det gamla och in med det nya som det hette. Lite som att köpa IKEA-möbler var femte år eller byta till vinterdäck i november.

Han bestämde sig en dag när han satt framför skrivbordet vid sin lilla laptop, han öppnade sin Facebookprofil och gick in på sina inställningar. I presentationstexten skrev han: Anders - den öppna rasisten. Ett brandtal i textform började forma sig och han skrev ner allt ha kunde komma på. Varför han upplevde att han behövde "komma ut". Tyvärr lät reaktionerna vänta på sig; den digitala responsen visade sig vara ett antiklimax. Och om han skulle vara ärlig såg han i princip ingen reaktion alls någon annanstans heller - han visste inte om det berodde på uppgivenhet eller ointresse eller en kombination av båda.

Men han kom snart fram till sina helt egna slutsatser. Det räckte inte med att bara outa sig själv på sociala medier i Facebook- och Twitterfeeder eller på andra plattformar som representerade honom. Han var även tvungen att gå till aktion. Varje möjlighet att få publicitet såg han som ett guldkorn i kampen att marknadsföra sig själv. Forumet för hans uppmärksamhet var inte lika viktigt. Han hörde av sig till varenda tidning, tv-kanal, poddare eller youtuber med självaktning. Han tjatade och tjatade för att få dem att överväga att ha med honom i sin samtidsanalys och presentera sina idéer. Oftast ansåg de att det var en skitdålig idé. Fick han något svar var det mest hånfulla gliringar.
Efter flera månaders kamp var han lovad en intervju i ett TV-program på SVT om främlingsfientliga krafter i det svenska samhället: 100% Svensk. En reportageserie där man åkte land och rike runt för att ta tempen på Sverige och svenskarna. Han skulle äntligen få den plattform han förtjänade. Så körde han i väg till orten på vilken han stämt träff med produktionsteamet för att bli filmad och intervjuad. Det skar sig direkt; han fick aldrig chansen att sälja in sitt varumärke. Och ingen verkade lyssna, det var dålig stämning från början till slut och Anders vägrade till sist att svara på fler frågor. De fick avbryta inspelningen. När han flera månader senare såg programmet märkte han att han blivit bortklippt. Han var inte med alls. Han ringde ett flertal telefonsamtal till SVT:s klagomur för att få svar på varför de hade redigerat bort honom, utan att få någon vettig förklaring - han blev oftast bortkopplad från växeln. En extrem frenesi påverkade hans omdöme, han glödde inombords men kunde inte göra något åt saken. Han ville inte ge sig men till sist insåg han att det inte skulle leda någon vart. Producenten för programmet hade sagt sitt, och lagt kort ligger. Någonting undermedvetet fick honom till slut att inse att han slogs mot väderkvarnar.

Hans öppna rasism gjorde det inte enklare för honom att smälta in bland omgivningen. På sin Tinderprofil hade han i sin beskrivning skyltat med sin rasism och berättade för allt och alla att han misslyckades att få matchningar av romantisk karaktär. När han gick ut med detta på sociala medier så kommenterade många att det kanske inte var så konstigt om han skrev som han gjorde. Samma trubbel fick han i arbetslivet. I sina ansökningshandlingar hade han skrivit att han var öppen rasist och därmed var det få som bokade en intervju eller ens hörde av sig. Under några dagar fick han dock ett timvick på ett äldreboende, innan arbetsgivaren i efterhand läste hans ansökningshandlingar och upptäckte hans speciella läggning. De valde att inte ringa in honom fler gånger.

Överhuvudtaget var det mycket som gick Anders emot: på kärleksfronten, med vänner och i karriären. Om något så märkte han hur folk tog avstånd från honom. Allting var som ett långsamt snurrande hamsterhjul. Det var många som ironiskt började kalla hans statement för ett konstprojekt. Det gav upphov till många skratt bakom hans rygg. De menade att det inte fanns någon större poäng med hans så kallade rasism och att den bara skämde ut honom i slutändan. Och de skämtade även om hur omedveten han var; hur hans beteende bara resulterade i att han hamnade längre ner i skiten. Hans naivitet kunde bara tolkas som någon sorts manifestation med dunkelt syfte. Många drog paralleller till andra etablerade konstnärer, men med skillnaden att han verkade utan framgångsfaktorer. Han var som en dålig version av Anna Odell eller Marina Abramovic utan konstutbildning eller kulturellt kapital. Man visste sällan riktigt hur man skulle tolka honom och för det mesta förlöpte det hela som en obehaglig men fascinerande tågkrasch. Fanns det någon poäng överhuvudtaget? Förmodligen inte.

På något sätt förstod Anders att han som den öppna rasisten aldrig skulle uppnå de mål han förutsatte sig. Hur han än hoppades att hans transparens skulle få honom att framstå som en mer liberal och frisinnad person. Det hade snarare motsatt effekt. Han var nu ansedd som en clown och ett avskum som inte hörde hemma någonstans. Man var ibland tvungen att betala ett väldigt högt pris för sina åsikter, konstaterade han till slut uppgivet.