Erik hade precis vaknat och kände sig fortfarande utmattad och sömndrucken. Sakta steg han upp och klampade i väg till toaletten för att göra sina morgonrutiner. Långsamt masserade han det trötta purkna surdegsansiktet till extatisk vakenhet. Så stod han en lång stund och tittade in i spegeln, nästan helt oberörd av vad han såg. Han tänkte på hur mycket som hade förändrats de senaste månaderna sedan invasionen i Ukraina. Helt plötsligt hade de slängts ut i ett helt annat politiskt läge med ett kanske stundande världskrig framför sig. Inflationen hade också gått upp en hel del, han var nu plötsligt försiktig med att köpa basvaror som kaffe, smör eller andra enklare förnödenheter. När han stod i badrummet kom han plötsligt att tänka på en dagboksanteckning han hade skrivit för inte så länge sedan. Den löd:

Jag minns det som igår, invasionen av Ukraina. Början på 2022. Invasionen tog sin start när pandemin precis höll på att avtrappa. Attacken var så nära inpå liksom hotet från Ryssland. Under flera månader pågick en känsla av att allt möjligt kunde hända. Man märkte snabbt hur Sveriges inställning ändrades när vi sökte medlemskap i Nato. Hotet om en ny stormakt gjorde sig återigen påmind och kalla kriget kändes som att det hade återuppstått.

Han kom ihåg att han suttit i sin röda fåtölj när han författade dessa meningar. Det kändes nära och avlägset på en och samma gång. Framtiden var oviss och skulle så förbli en lång tid framöver. Det var bara att konstatera och gilla läget, hur mycket man än avskydde det. Tänk hur mycket som hade förändrats på bara några månader. Innan härskade pandemin och trängselförbud och så kom kriget, allting hamnade ännu mer uppochner, så mycket uppochner som det gick kan man säga. Och för en pacifist som Erik var det svårt att ta in, hela hans världsbild exploderade. Han led verkligen med sina östeuropeiska vänner; på vilket sätt de blivit offer för en despotisk diktator med kroppskomplex och högt hårfäste kunde han inte förstå? Putin, den jävla idioten, tänkte han ofta i sin stillhet. Han försökte inte fastna för mycket och älta, utan höll en pragmatisk tankebana. Däremot kände han en rädsla för att kriget hade brutit ut så nära den svenska gränsen och att det bara var en tidsfråga innan ryssen angrep den svenska välfärden. Och vad skulle hända då? Skulle man fly över till USA, södra Europa eller England? Han ville som sagt inte tänka för mycket på det, men vissa sömnlösa nätter kom tankarna ändå farande mot honom som en våt slipprig handduk längs munnen och försökte kväva honom, och då kände han bara för att skrika rakt ut. Inget kunde stoppa honom, ingen kunde förstå honom och han förstod heller ingenting. Det var känslan att slutet på allvar var nära. Som när man står inför ett stundande Armageddon och inte har några alternativ kvar.

Det var tänkt att han skulle gå på en demonstration i Kungsträdgården idag. Det var vår och många liksom han sympatiserade med Ukraina. Han kände att det var viktigt att visa vad han stod i frågan och att han var en person att räkna med. Han hade inte alltid varit en sådan som stod upp för rättspatos längst upp på barrikaderna, präglad av ideologisk och politisk övertygelse. Men i just det här fallet kändes det extra viktigt om det kunde leda till att politiker och makthavare stärkte sitt stöd i frågan, då hade det varit värt alla uppoffringar. Att gå ut och skrika, marschera och böla slagord och framstå som en total idiot - ja det kunde man leva med. Erik började klä på sig, han ville inte bli sen och han bodde trots allt en bit ifrån Stockholm city. Allra sist tog han på sig mössan, en grå luva, som han nästan alltid hade på sig oavsett väder och som vid det här laget blivit hans signum. Han kände att det trots allt var tillräckligt svalt för att bära den. Så gick han ut i tamburen, öppnade ytterdörren och låste om sig. Innan han gick ut ur trapphuset funderade han ett ögonblick på om han hade stängt av spisen, tills han övertygade sig om att det var något han inte behövde kontrollera. Det var alltid samma sak varje gång han skulle gå ut. Alltid någon liten detalj som hindrade honom från att ge sig av eller som stoppade honom på vägen. Lägenheten hade på sätt och vis blivit ett fängelse. Deppigt.

Han tog sig ut ur lägenhetskomplexet och promenerade vidare in mot centrum och pendeltågsstationen för att åka in mot stan. Det var alltid ball att åka in och han gjorde det därför onödigt många gånger och stannade alldeles för länge, utan att ha något rimligt skäl. Han bara var helt enkelt. Oftast hängde han på något sunkigt café eller en mindre hipp bar, eller så gick han runt och flanerade i stadskärnan, gamla stan eller på söder. Det fanns något smått pubertalt över att agera på det viset i hans ålder. Att verka som en trotsig tonåring som aldrig ville lämna balen och i så fall allra helst tog med sig baldrottningen hem efteråt.

Han hade svarat på Facebookeventet för någon vecka sedan, som några av hans vänner hade delat, och skrivit att han skulle komma och delta. Han kände sig redo för uppgiften. Det var Sven som stod som ansvarig för hela idén och det var han som höll i styrspakarna och skulle egga pöbeln till motstånd och kamp mot civilsamhället. Sven var en gammal barndomsvän och de båda hade känt varandra sedan gymnasiet. De hade gått samhällsvetenskaplig linje och båda upplevt ett tröttande utanförskap gentemot omgivningen och samhället i stort. Tillsammans förenades de i sitt hat mot den svenska samtiden och janten de känt sig kvävda av sedan barnsben. Nuförtiden var Sven en god vän, förmodligen en av hans närmsta, av vilka han inte hade så många kvar.

Vid centralstationen gick han ut genom uppgången Sergels torg och möttes av en frisk vind som blåste emot honom. Han stod vid plattan och tittade ut mot den trista tomma Stockholmshimlen och kände hur solen glödde i bakgrunden. Stadens puls hade inte riktigt kommit i gång än och det enda han såg var en och annan langare som stod och hängde i varsitt hörn, redo att sälja dagens fix. Även ett följe med en vagn, som serverade gratis kaffe i ett försök att värva nya människor till en religiös sekt, befann sig ute och spatserade omkring för att fånga in eventuella medlemmar i sitt nät. Erik hade sett den där vagnen flera gånger förut på väg till eller från jobbet eller när han var ute på något annat ärende. Nu gick han förbi det triangulära svartvita mönstret som utgjorde fonden för torget och ansiktet utåt för den svenska narkotikahandeln. Han sprang uppför trappan vid kulturhusentrén och kom upp till gatan som förband glasobelisken med Östermalm. Så fortsatte han ner mot Kungsträdgården via shoppingstråket och galleriorna som pumpade ut RnB, techno, triphop och annan massproducerad dansmusik. Staden befolkades vid dessa tider mestadels av tjocka amerikanska turister, innerstadshipsters och vilsna småbarnsföräldrar om vartannat. Det var helg och de flesta såg ut att njuta av lugnet före stormen, det vill säga innan ännu en arbetsvecka skulle dra i gång.

När han kom fram till Kungsträdgården, som utgjorde fonden för dagens äventyr, möttes han av ett hav av körsbärsblommor som mångfaldigade sig längs hela torget. Längst fram fanns restaurangen Fridays, där ett flertal turister satt och bespisade amerikansk mat i olika varianter i ett försök till trivsel och samkväm. Det fungerade lite som en ingång och entré, sett utifrån. Erik gick mot fontänen som utgjorde epicentrum för alla möten i parken. På en av trappavsatserna framme vid fontänen satt Sven. Hans rundade glasögon stirrade ner i fontänens mitt där ett par duvor simmade runt och kvittrade förnöjt. Hans långa hår vajade svagt i den lätta vårvinden. I handen höll han en megafon.
"Hur är läget Sven?" ropade Erik när han bara var några meter från sin vän. Sven ryckte till och vände sig hastigt.
"Fan vad du skräms! Trodde det var någon helt annan." Erik fick ett grin som spred sig över ansiktet. "Trodde du det var polisen eller?"
"Nej men man vet aldrig. Kanske någon med onda avsikter, eller nåt."
"Haha ja troligt eller? Vad skulle du ha gjort. Slaktat en bakelse?"
"Ja eller något mycket värre..." Sven fick ett litet pillemariskt leende bakom glasögonen. Det var lite svårt att tyda vad han menade när han var på det humöret.
"Var kommer själva demonstrationen vara då? Du som har koll?"
"Jo jag pratade ihop mig med några av de andra. Vi bestämde att det ska hålla till där vid scenen. Framför fontänen. Ser du?" Sven pekade på en stor svart sak kanske trehundra meter framför dem. Den var främst ämnad för olika musikevenemang under sommartider och för tillfället såg den lite övergiven ut.
"Okej jag fattar", sa Erik och nickade kort "Ska vi gå dit då?"
"Ja absolut." Sven steg upp från trappavsatsen och de båda vännerna gick i riktning mot scenen. De passerade ännu ett hav av körsbärsträd där turister parkerat sig för att ta 4K-bilder med sina iPhones. De stod även ett gäng äldre herrar och spelade schack med gigantiska pjäser. Det såg lustigt ut när de fick använda all sin kraft för att förflytta en bonde två rutor och sedan stå och pusta ut i flera minuter.

Framme vid scenen såg de några ensamma själar stå och vänta: några killar och tjejer i tidiga tjugoårsåldern. Den typen av unga världsförbättrande idealister som alltid dök upp när det skulle till en manifestation för veganism, djurrätt eller mänskliga rättigheter. Ja huvudsaken är väl att de vill delta, tänkte Erik för sig själv.
"Hej!" ropade Sven "Ska ni vara med på demonstrationen idag? Den som startar vid tre?" En av tjejerna i klungan vände sig om. Hon hade långt svart hår och var anspråkslöst klädd. Hon tittade något förvånat på Erik och Sven.
"Ja det stämmer", svarade hon "vilka är ni då?"
"Ja det kan man fråga sig. Jag är Sven Andreasson, det var jag som var med och startade Facebookgruppen och eventet, att vi skulle komma hit idag. Och det här är min vän Erik." Sven pekade med fingret mot Erik. Erik nickade kort till svar. Han tittade lite avvaktande på den grupp människor som samlats framför honom till förmån för dagens protest. Är det här verkligen Sveriges hjärntrust?
"Vad kul, jag heter Isabelle! Och det här är Nicolina, Sara, Anders och Johan. Några av mina vänner som ville vara med." Hennes kompisar hade vid det här laget vänt sig om och tittade obeslutsamt på Sven och Erik. Förmodligen osäkra på vad för intryck de fick av de två gubbarna.
"Jaha vad trevligt. Vi väntar bara på att vi ska bli några fler så kommer demonstrationen snart börja", klippte Sven av.
"Ja precis, annars blir det en väldigt liten sammanslutning", skrattade Erik.

Tiden gick och klockan närmade sig tre, fler och fler personer samlades kring den från början ganska anspråkslösa sammanslutningen. Många hade med sig stora plakat på papp- eller plywoodskivor. Slagord som Ryssland ut ur Ukraina nu, Stoppa den ryska djävulsbjörnen Putin eller Nu får det räcka! Snart är vi tillbaka i Sovjet! stod att läsa. En alltmer uppsluppen stämning samsades med förväntningar om vad som skulle hända idag.

När klockan var ganska exakt tre stegade Sven upp på det svarta podiet framför dem, hållandes sin megafon i ena handen. Han utgjorde mittpunkten för allas uppmärksamhet och man kunde känna att han älskade det.
"Kära vänner! Tack för att ni kommit för att delta i detta blygsamma möte för demokrati och mänskliga rättigheter." Ett tjut av glädje gick genom folksamlingen. Erik tittade optimistiskt omkring sig och såg många glada och nyfikna ansikten.
"Tacktack! Vad kul att ni visar ert deltagande", fortsatte Sven "och det är extra viktigt i dessa svåra tider när så mycket i världsalltet och världsfreden står på spel. Vi har en tydlig fiende i öst som visat sig mer lömsk och opålitlig än man vid första ögonblicket kunde tro. Och det är därför vi har valt att samlas här denna söndag för att visa vårt deltagande i de stora geopolitiska frågor som hotar framtiden. Den ryska björnen har på allvar visat sina tänder och vi måste därför visa på vems sida vi står. Givetvis på det ukrainska folkets!"
Jubel och applåder dundrade genom folkmassan. I bakgrunden såg Erik hur människor stannade upp för att titta på skådespelet eller plockade upp sina mobiler för att filma eller ta foton. Den gemensamma bilden av demonstrationen var nog inte odelat positiv, tänkte han.

Sven fortsatte uppifrån scenen: "Och för att denna helgdag visa vår solidaritet kommer vi att marschera härifrån Kungsträdgården till Medborgarplatsen. Sverige måste visa ett allt tydligare avståndstagande mot Ryssland och de öststatliga diktaturer runt omkring. Det går helt enkelt inte att blunda för den fara de utgör i dagsläget." Sven pausade och en spänd andakt gick som ett sus genom hela torget.
"Och nu är det därför dags för oss att börja demonstrera. Låt oss förflytta oss till andra sidan staden! Låt oss visa samhället vilket missnöje vi känner inför den sittande regeringen. Låt oss visa hur lite förtroende vi känner för Putin och hans ryska maktspel!"
En kavalkad av slagord och rop fortplantade sig genom folkmassan som gensvar på Svens sista ord. I bakgrunden märkte Erik hur flera polisbilar omringade sammanslutningen, och flera poliser flankerade gatan i närheten. Man kunde riktigt känna hur de smög i buskarna.
"Kom nu mina vänner! Låt oss börja promenaden!" avslutade Sven sitt lilla tal.
Så hoppade han ner från scenen och tog täten för sällskapet som snart marscherade bakom honom. Runtomkring for människor förbi utan minsta medvetenhet om deras manifestation. En del cyklade, andra gick med barnvagn och ytterligare andra strosade runt helt obrydda. Erik ryckte lite på näsan över hur ointresserade vissa människor verkade vara över samhällsutvecklingen och allt som skedde framför näsan på dem. Varför var det så jävla svårt att bry sig det minsta lilla?

De fortsatte marschera, allihop i ett högt tempo. Det skanderades slagord som "Dags att höja våra röster", "Nu gäller det att ställa krav" och "Dags för dig att försvinna nu Putinjävel!". Orden ropades om och om igen. Erik såg hur orden kom ut ur människors munnar och hur det till sist blev en otydlig gröt av ljud som han inte kunde urskilja. På håll såg han även hur poliser och ordningsvakter omringade dem, skar av vägar och höll uppsikt över deras minsta steg. Han såg i polisernas ögon att de ville säga vi håller ett öga på dig och kommer alltid att hålla ett öga på dig så länge som du beträder dessa gator. Det ska du veta gosse lilla. Plötsligt räckte han på pin kiv ut tungan mot en av poliserna som stod närmast. Det gjorde ingen märkbar effekt, polisen fortsatte traska vidare nästan helt oberörd av vad han precis gjort.

De passerade Strömbron på väg in mot gamla stan och såg båtar med turister åka förbi under trottoaren, på håll liknade båtarna en flock vilda änder ute på äventyr i en liten damm. Sven sprang längst fram och höll i gång folkmassan. Megafonen höll han i ett stadigt grepp i sin högra hand. Med jämna mellanrum riktade han den till sin mun och skanderade slagord mot den alltmer exalterade pöbeln bakom sig. Erik tittade sig runt omkring och såg att deras lilla tillställning hade växt och att de nu var ett ganska stort antal som omgav honom vid det här laget. Han såg hur Isabelle gick bredvid honom med ett plakat i ena handen. Även några andra av de tjejer och killar som han sett i hennes sällskap stack fram sina huvuden på var sitt håll och skrek ut sin ilska och frustration. De var nu alla del av en stor mekanisk mobb, på gott och ont.

Så gick de förbi det kungliga slottet vid hamnområdet och på väg in mot Slussen. I riktning mot Söder och Medborgarplatsen. Nu kände Erik hur polisen kom allt närmare och greppade efter dem. Plötsligt var det inte bara patrullerande poliser utan även ryttare med häst. De bar alla batong och hjälm samt en gul reflexväst där det tydligt framgick att det var poliser.
" Nu är det väldigt viktigt att ni håller er lugna och inte upprör människor i onödan", hörde han en av poliserna skrika genom vimlet. "Kom ihåg att ta det lugnt så får ni inga problem!"

Plötsligt kastade Isabelle olika föremål mot polisen. Hon slungade i väg något som såg ut som mörkröda bollar, kanske var det äpplen eller något betydligt farligare. En av ryttarna reagerade instinktivt, han slog sönder en av de röda bollarna med batongen. Så tog han sats och red in i folkmassan. Ett skrik hördes och det var knappast något glädjetjut av eufori. Så såg Erik hur polisen slog till med batongen flera gånger, han träffade både en och annan deltagare och hörde hur det utbrast gråt och förfäran. Erik sprang själv i väg mot båtarna i hamnkajen några fyrtio-femtiotal meter, för att undvika slag, sparkar eller annat mothugg. I tumultet tappade han sin mössa. Samma polis spottade och frustade mot demonstranterna. Erik såg hur denne även utdelade en del slag. På håll betraktade Sven förskräckt vad som drabbade hans lilla grupp trotjänare, han höll krampaktigt megafonen i ett grepp men klarade inte av att använda den. Det kändes som att han för ögonblicket hellre ville vara på vilken annan plats i världen än där han nu befann sig. Runtomkring närmade sig fler och fler poliser från olika håll. Utifrån sett såg det ut som att de ville lugna ner stämningen. En av poliserna hade tagit tag om Isabelle och höll henne i ett snutgrepp medan hon desperat försökte ta sig loss. Erik hörde på avstånd hur hon rev, skrek och bet. Men hur mycket hon stretade emot blev hon inte fri. Alldeles bredvid Erik hade ett par italienska turister stannat upp. De hade plockat upp en iPhone och stod och filmade hela spektaklet. Erik stirrade ogillande på dem utan någon märkbar effekt, turistparet stod kvar som att inget hade hänt. Allt fler demonstranter kom i öppen konflikt med polisen och det hela började likna en brottningsmatch där deltagarna låg och kramades på marken. Så hörde han plötsligt ljudet av megafonen tränga igenom all kakafoni.
"Men nu får ni väl för helvete sluta!" det var Sven som plötsligt vaknade ur sin dvala och agerade. Han riktade megafonen i riktning mot den mer eller mindre kapitulerade samling bråkstakar han nyss varit en del av. Men hans ansträngning fick minimal effekt, fajten mellan demonstranter och polis fortsatte nästan helt oberört. En piketbil stannade inte långt från brottsplatsen och ytterligare poliser sprang till undsättning för sina kollegor. Och så fördes det värsta buset in i bilen. Många av de kvarvarande demonstranterna var desillusionerade och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. De blev stående medan vänner och bundsförvanter släpades i väg och försvann in i ett blå-, grön- och vitrandigt fordon. Mest disträ av alla var Sven som bara stirrade utan någon som helst förmåga att ingripa eller göra något för att förbättra situationen.

Isabelle och några av de andra unga demonstranterna som Erik och Sven mötte tidigare hade försvunnit. Förmodligen hade de blivit omhändertagna av polisen och bortförda från platsen. Fiskmåsar cirkulerade nu runt demonstrationen, och det hela hade förvandlats till en tillställning som alla ville delta i. Och den verkade bara bli mer och mer spektakulär ju längre tiden gick. Så lyckades Sven till slut återigen föra megafonen till munnen.
"Nej nu har jag fått nog av den här gruppsexleken!" han slängde megafonen i riktning mot den kvarvarande skaran människor. Så vände han sig om och försvann in i en av gränderna på väg in mot gamla stan och de medeltida rustika husen. Till slut uppslukades han helt av skuggorna och mörkret. Erik vände blicken och tittade skärrat på resterna av demonstrationen. Många flydde åt olika håll och all struktur verkade slagen i spillror, omöjlig att fortsätta i någon riktning. De kvarvarande deltagarna skämdes att överhuvudtaget ha medverkat i tillställningen. Att kalla det för ett antiklimax var nog ett understatement.
***
Erik promenerade i riktning Södra station förbi Medborgarplatsen och Fatbursparken. Han gick bara och strosade helt lugnt. Kände att han behövde ta en promenad för att friska upp hjärnan och komma ifrån det han sett och upplevt under dagen. Och också begrunda Svens märkliga beteende mot slutet. Det var ju trots allt hans demonstration! Stilla undrade han om han någonsin skulle gå på ännu ett demonstrationståg. Till vilket syfte? Väl vid ingången till pendeltågsstationen steg han genom spärren blippande sitt slitna SL-kort, och flöt sedan förbi och ner i tunneln. Bara 30 minuters tågresa hem, sen kan jag försöka processa allt, tänkte han. Nere vid plattformen satte han sig vid en grön bänk. Han tittade på det mörker som omgav honom och kände en viss nedstämdhet.

Så kom han hem, utan mössa och utan hopp. Helt dränerad på energi satte han sig i sin röda fåtölj, han orkade inte mycket mer än att stirra in i väggen och filosofera över dagens händelseutveckling. Vad var det för clownverksamhet han hade deltagit i? Och varför hade ingen varnat honom för hur det kunde gå? Då hade han aldrig ställt upp på skiten. Det hade utvecklat sig till en fullständig katastrofal härdsmälta där hjälten gjorde sorti mitt i sista akten, utan att någon försökt stoppa honom. Han bet sig i läppen och tänkte på sin vän och hans agerande. Och vad var meningen med den sexuella anspelningen mot slutet? Så fiskade han upp mobilen från sin vänstra byxficka. Han lekte runt bland appar och menyrader, så som man kunde göra om man var ordentligt uttråkad. Han plockade till slut fram kontaktlistan med telefonnummer och fick upp Svens nummer. Skulle han ändå ringa upp honom? För att höra om vad? Kolla läget så där några timmar efter fiaskot? Eller för att skälla ut honom efter noter och ställa honom mot väggen? Bägge alternativen kändes inte så genomtänkta. Det fanns helt enkelt inte mycket mer att säga efter det som hade hänt. Han var glad att inte DN eller SVT hade hittat dit för att dokumentera fiaskot. Han la till slut ner telefonen i fickan igen. Oförmögen att höra av sig till sin vän och överhuvudtaget ta några fler beslut den dagen.