Johan hade lagt märke till honom redan innan han började dyka upp på facebookgruppens event. Hans valhänta akvarellmålningar av byggnader med perspektivfel eller anatomiskt felaktigt ritade gubbar kom oftast upp i flödet när han gick in i gruppen för fritecknarna och kollade statusuppdateringar. Han använde sig alltid av hashtagen Pingodavinci och Johan tyckte att kopplingen kändes långsökt då hans teckningar, målningar och illustrationer inte var på samma nivå. Det var en underdrift. Hans alster var visserligen roliga att titta på, men inte så mycket mer. Men vem var han att döma? Han hade själv varit en flitig tecknare under högstadiet och gymnasiet men sedan hade andra intressen tagit över. Nu när han alldeles nyligen hittat tillbaka till måleriet hittade han den här facebookgruppen som anordnade träffar för entusiastiska amatörer som gillade att rita och måla.
Vid en av de första träffarna fick han lov att träffa mannen som kallade sig Pingodavinci. Det var en något kort, medelålders asiatisk man med svart hår och ojämn tandrad. Hans riktiga namn var Jeffrey och han hade flyttat till Sverige för så där tjugo år för att jobba som mjukvaruingenjör på Ericsson. Han kom ursprungligen från Malaysia, ett litet örike sydöstra Asien, men verkade aldrig ha känt sig rotad där. Det mest fascinerande med honom var att han, trots att ha levt i så många år i Sverige, bara pratade en väldigt rudimentär svenska. All dialog utförde han på engelska, vilket verkade vara koncernspråk för ingenjörer i Stockholmsområdet.
”Kul att äntligen träffas.”, sa Johan.
”Ja. Det ska bli skönt att äntligen få måla igen. Det var längesen. Och det är så fint väder.” svarade Jeffrey, fast på engelska.
Ledaren Ninni var administratör för gruppen och höll i fritecknarnas aktiviteter och event. Hon var en något korpulent femtioplus kvinna med kortklippt gråsprängt hår och ett milt leende, som jobbade som bildlärare på en gymnasieskola. Fritecknarna hörde till en större internationell organisation där man åkte land och rike runt för att teckna fasader, hus, människor och urbana miljöer. Tanken var att träffas, teckna, fika. Och ha kul. Johan tittade på deltagarna som kommit till teckningsträffen. Mestadels var det äldre med en övervikt på kvinnor. Som vanligt, tänkte han, kulturtanterna tar över. Dom finns överallt nu mera. Som relativt ung kille var Johan van att vara omgiven av kvinnor och tanter var han än gick när han ägnade sig åt kulturella aktiviteter i någon form. Var var alla männen? Förmodligen hemma och hamrade på något plåtskjul.

De hade valt att träffas vid Skeppsbron i Stockholms innerstad och teckna runt ön och för att sedan ses vid Moderna Museets huvudentré två timmar senare. Johan provade sig fram med olika motiv under de två timmarna. Han var ingen van målare som hade en grundlig rutin och en massa utrustning han kunde använda sig av. Han förlitade sig på en enkel kulspetspenna han hade tagit med sig från jobbet - och sin intuition. Han gick runt vid hamnområdet/båtskjulen och målade av båtar, kaféer och hus. Allt ganska skissartat. Inget jättebra men kanske inte heller jättedåligt.
Vid tvåtiden hade han lommat tillbaka till Museets entré. Där hade de flesta av deltagarna samlats. De gick kort igenom vad alla hade tecknat, några tog foton med sina smartphones och fortsatte sedan till museets fik och uteservering.
”Vad gjorde du för något?”, frågade en kvinna nyfiket som satt sig bredvid honom när de alla hade beställt in bakelser, te, kaffe och dricka och satt sig i den lummiga utemiljön. Johan visade upp sitt skissblock med de habila bilderna i blått tusch.
”Åh vad fint! Kul!” sa hon när hon tagit sig en titt på hans skisser. Johan var osäker på om det var genuint menat.
Ritblocken från de olika tecknarna gick runt borden och alla komplimenterade varandras verk. Ninni som var en erkänt skicklig målare fick mest beröm för sina alster och Johan märkte att alla tycktes svärma runt henne.
”Det är helt fantastiskt Ninni! Som vanligt. Det är alltid lika kul att titta i dina målarblock.” sa en vithårig tant med glasögon som satt mittemot Ninni. Johan kände en viss aversion mot den här villkorslösa beundran. Jeffrey verkade också upp över öronen förtjust i Ninnis verk. Det första han begärde var att få titta i hennes målarböcker. Bredvid honom satt en kort asiatisk kvinna som också verkade dela samma entusiasm. Johan suckade ljudligt och rörde runt skeden i sitt vid det här laget ljumna kaffe. Han tittade upp och möttes av en klarblå himmel.
Månaderna gick och Johan var med vid så gott som varje träff som fritecknarna anordnade. Det var en gång i månaden och oftast olika miljöer inom Stockholms län. Huvudsakligen Stockholms stad. Ibland märkte han att det körde vissa repriser; som Centralstationen eller Vasastan. Men det gjorde inget. Han tyckte att det var ett trevligt gäng. Och han gillade att sitta och fika med dem och snacka skit om himmel och jord. Visserligen kanske mest om konst, måleri och penslar. Men vad gjorde det. Han hade inte så många andra att prata med och det här var ett sammanhang.
Vid en träff i november möttes de i Vasastan, i Gustaf Vasa kyrkan. Efteråt gick de till ett närbeläget fik för att samtala och ha det trevligt. Johan såg hur Jeffrey i vanlig ordning beundrade Ninnis verk och gick igenom hennes rit- och skissblock. Johan bet sig i tungan precis som han brukade göra när han störde sig på något och inte visste hur han skulle uttrycka sig. Jeffreys ögon smalnade medan han tittade i blocket. Hans mun formades till ett leende.
”Dom här grejerna är verkligen bra! Som vanligt Ninni!” sa han på engelska.
Johan kände att han var tvungen att visa på ett sent uppror. Han orkade helt enkelt inte längre höra tjattret om Ninni hit och Ninni dit. Han harklade sig.
”Ja, det är kul det du gör Ninni. Men det borde inte ta fokus från alla andra”, han spände ögonen i både Ninni och Jeffrey i några sekunder - något som kändes som en evighet. Han upplevde en stelhet i deras rörelser, men det verkade gå över när de båda mer eller mindre ignorerade honom och fortsatte prata om sitt. Johan blev röd om kinderna, han kände sig kränkt. Efter ett par minuterar kände han sig tvungen att gå. Stämningen var kvävd och han sa ett kort adjö innan han begav sig ut genom kaféet.
Efter träffen i Vasastan kände sig Johan mer eller mindre utfryst från gruppen. Inte så att någon direkt sa eller gjorde något. Träffarna var ju fria och öppna för alla; och folk kom och gick. Det var mer att han inte fick så mycket gensvar från någon av de andra deltagarna. När han då och då försökte sätta i gång en längre diskussion blev det ofta bara korta och artiga fraser som sällan övergick till något djupare. Varje gång han startade ett samtal som inte ledde någon vart kändes det som ett litet knivhugg. Han fick många knivhugg. Är jag inte vatten värd, tänkte han för sig själv, när han sårat lommade i väg efter att ha försökt prata med någon som artigt och professionellt vägrat prata med honom. Han började dyka upp mer sällan. Gjorde sporadiska gästspel då och då och stannade aldrig för att fika med de andra. Det kändes i grund och botten meningslöst. Som bortkastad tid. Han visste att de bara skulle ignorera honom om han sa något som gick mot strömmen eller något som ifrågasatte deras dyrkan av Ninni och alla hennes teckningar.
Däremot var han väldigt upptagen med att följa alla statusuppdateringar som skedde på gruppens facebooksida. Särskilt Jeffrey var väldigt aktiv med att lägga upp nya poster på saker han hade målat och Pingodavinci-tagen gick varm. Vare sig det var gubbar som satt och matade duvor, folk på tunnelbanan eller byggnader från någon utlandsresa. Allt verkade matas in i feeden.
Även flertalet av tanterna var ivriga statusuppdaterare och man fick se många semestrar som dokumenterades med mediokra akvarell- eller akrylmålningar, eller bilder på barnbarn och Stockholms innerstad som skyndsamt flimrade förbi. Johan kände både ett visst äckel och ett osunt intresse för att se alla bilder som folk la upp på än det ena än det andra. Det var lite som att titta på något som gick överstyr; en tågkrasch eller en galen demonstration. Själv postade han aldrig något. Han var en man med alldeles för stor integritet – ansåg han själv i alla fall. Någon annan som också verkade ha hög integritet var Ninni. Aldrig såg han hennes perfekta akvarellmålningar smyga sig in i hans facebookflöde. Han var på samma gång tacksam och frustrerade över detta – hade människan ingen fåfänga att visa upp? Tydligen inte.
Flera månader gick. Det var som att frustrationen mellan de andra medlemmarna och Johan börjat lägga sig. Han kände att han kom in mer i teamet och började accepteras i allt högre omfattning igen. Han följde med på fikastunderna och hade roligt. Skrattade, skojade och skämtade. Utbytte erfarenheter med de andra; om sitt tecknande och sin egna utveckling. Och han lyssnade på de andra. Fick höra dem berätta. Det var som att sårskorpan och frustrationen sakta började försvinna. Han var inte längre lika irriterad.