Bobollina satt som vanligt och bevakade siffrorna. Hon visste att det snart var dags att ringa upp kollegorna för morgonmötet. Hon hade gjort det här hundra om inte tusen gånger tidigare. Ändå kände hon samma olustkänsla i magen. För att dela ut uppgifterna och få mothugg från medarbetare som inte vill utföra dom. Hon visste precis hur det skulle bli. Hon var ju van. Det var så det var att jobba med människor. Så fortsatte hon att peta i excel en stund för att få allting att gå jämt ut. Markerade och formaterade texten.
Till slut fanns det inte mer att göra. Hon var tvungen att ringa och hålla i mötet. Hon öppnade Skype och tryckte på ringsignalen.
”God morgon alla. Hoppas det är bra med er!” sa hon när skypefönstret öppnade sig och alla avatarer konfronterade henne. Hon var trött på att hålla i mötet för trehundratrettioelfte gången, men tvingade sig att le. I alla fall inombords. De hade inte haft en chef på plats på över ett halvår och allting var lite hela havet stormar just nu. När det var någon akut personal- eller organisationsfråga var de alltid tvungna att vända sig till en närstående chef för en annan sektion. Det kunde oftast dröja med svaren, och oftast visste kollegorna mer eller bättre själva. Det var ett spel för galleriet. Det visste hon. Och det hade hon vetat så länge hon jobbat på myndigheten. Byråkrati var en sak; trångsynthet en annan. Och det fanns mycket trångsynthet.
När hon var klar med fördelningen av dagens arbete och hade lagt på samtalet återstod det för Bobolina att kolla igenom läget och se över frånvarande kollegors mejl. Hon strök en hårtest bakom örat som hamnat i vägen för hennes ansikte och stirrade in i skärmen, medan hon långsamt klickade med högerhanden. Hon var alltid som tröttast på morgonen och rörde sig som en zombie mellan köket och vardagsrummet - där hon hade sin arbetsstation. Det var en välsignelse att få jobba hemifrån. Och hon tog vara på varje minut, varje sekund när tillfälle gavs. Hon andades ut och kände det där lugnet som drabbade henne när hon kunde sitta hemma i pyjamasen och slippa andas samma luft som de andra idioterna hon delade sin arbetstid med.
Snart gjorde hon sig redo att hantera sina uppgifter. Började plocka på sig ärenden som kom in, ringa arbetsgivare och arbetssökande. Fatta beslut. Hon jobbade på en myndighet som skulle hjälpa människor att komma närmare arbete. Men oftast tvivlade hon. Hon tvivlade på uppdraget och stundvis på sig själv. Varför hade hon valt den här banan och det här yrket? Hon tog en munfull av kaffet hon hade bryggt tidigare idag. Det smakade surt och beskt och hon gjorde en grimas med hela ansiktet. Ja varför hade hon valt den här arbetsplatsen? Idag var det exakt fem år sedan hon för första gången hade gått in i de där beryktade korridorerna och fått sitt passerkort giltigförklarat. Fem långa år som känts oväntat kort. När man väl börjat kändes dagarna likadana och veckorna, månaderna och åren gick i ett. Monotonin var ett faktum.
Hon var humanisten som flyttat till Sverige och började om sin karriär. Först via en rad skitjobb och sedan vidare till en kontorstjänst på hotell, för att sedan söka sig vidare när varslen kom. Av en slump hade en kompis tipsat henne om att söka till myndigheten. Att de behövde folk och att hon var utmärkt för rollen. En administrativ stjärna. Hon gjorde som sin kompis sa och vips så var hon fast. Kedjad till jobbet 365 dagar om året, förutom de gånger hon var på semester och kunde flyga i väg till Polen eller Spanien.
Hon muttrade igen, tog en till sipp av kaffet, och fortsatte arbetet; höll koll på köer och statistik. Jobbet gick fortare när man hade mycket att göra tyckte hon. När man inte tvingades sitta och grubbla och fundera kring allt. Vända ut och in på sina livsbeslut. I alla fall var det så hon fungerade.
Klockan hade närmat sig fyra, det var snart dags att stämpla ut. Bobolina gick ut för att röka. Det gjorde hon alltid vid den här tiden. Kände att krafterna inte räckte så länge till vid fyra-fem snåret. Hon försvann ut från lägenheten och ner på rastgården där det sprang runt ungar, moppekillar och småbarnsmammor. Hon tittade sig omkring. Tänkte på hur många år hon hade bott i den här deppiga förorten. Skulle hon någonsin lämna Stockholm och Sverige igen? Hon fimpade cigaretten och gick tillbaka in i lägenheten. Det var dags att runda av.

Senare på kvällen låg hon i sin säng. Hon hade haft nog med de vanliga vardagsbestyren för att ta in och reflektera kring sitt liv. Hon kände för mycket press från kollegor och chefer. Att hon skulle vara den där duktiga flickan som klarade av allt och agera Houdini när inget annat hjälpte. Hon var trött på att hamna i den positionen. Trött på att alltid ställa upp för alla. Och om hon inte började säga ifrån skulle hon snart bli utbränd. Hon var ingen duktig flicka längre.
Nästa dag gick hon upp extra tidigt, hon ville börja så att hon kunde flexa ut i alla fall en timme. Hon var tvungen att möta sin pojkvän inne i stan då de skulle handla presenter till hennes svärföräldrar. Som vanligt portionerade hon ut uppdragen mellan kollegorna på morgonmötet och fick höra det vanliga muttrandet och tystnaden när ingen ville ha vissa uppdrag. Hon bet sig i läppen. Lät det inte bekomma henne att hon jobbade i motvind, utan svarade bara diplomatiskt: ”Alla behöver göra allt någon gång. Så att ni vet.”
Arbetet löpte på i vanlig takt. Monotonin kunde inte vara påtagligare. Samtidigt en trygghet som hon välkomnade. Hon krävde rutiner i sitt jobb. Förutsägbarhet. Hon var inte den där typen som var tvungen att säga upp sig eller byta jobb stup i kvarten. Hon var van vid att köra på; klackarna i taket och gasen i botten. Kriga utan att tänka. Snart närmade sig klockan tre. Hon skrev ett snabbt hejdå i chatten och klickade ut sig via stämpelklockan. Stängde av datorn. Bytte om och gick ut ur lägenheten.

Hon närmade sig tunnelbanestationen och blippade sitt SL-kort och gick ut på perrongen. Hon hade tagit på sig sin svarta rock som hon tyckte så mycket om. Huttrade och tittade ut i den bistra kalla våreftermiddagen. Hon suckade djupt för sig själv. Fem minuter till nästa tåg. Det kändes som en evighet. Hon ville stiga på nu och bara försvinna för all framtid. Inte tänka mer på var hon var och vart hon skulle. Hon bet ihop och tittade upp på tavlan igen. Nu var det bara en minut kvar. Hon kikade mot andra sidan spåret och såg hur det blå tunnelbanetåget dök upp som en mullvad ifrån jorden. ”Äntligen” tänkte hon för sig själv.
Medan hon satt i tunnelbanevagnen tittade hon ut och såg hur Stockholmsförorterna svischade förbi och blev som en enda beståndsdel. Hon hade aldrig lärt sig älska Sverige på samma sätt som hon älskade sitt hemland. Sverige skulle på något sätt alltid vara borta för henne - och Polen hemma. Det var liksom så det var. Så det alltid skulle vara.

Hon var framme vid centralen. Pojkvännen jobbade vid ett hotell i närheten av city. Hon gick uppgången Klarabergsviadukten, tog rulltrapporna upp. Fortsatte förbi bron och promenerade ett par hundra meter till det att hon kom till en entré för en stor glänsande byggnad. När hon gick in möttes hon av en varm vindpust som for emot henne. Framför sig såg hon pojkvännen som stod vid receptionen. Bredaxlad tittade han upp; hans ansikte förvandlades till ett leende i samma stund han mötte hennes blick. Det skulle bli en fin afton.