Jag stod i min lägenhet och gick igenom ett par gamla kartonger, egentligen visste jag inte vad de innehöll men de hade stått längst in i bostaden under flera år. När jag öppnade en av kartongerna så föll en massa gamla foton, anteckningsblock och papper ut. När de låg på golvet granskade jag dem mer noggrant; plötsligt slungades jag tillbaka ett tiotal år i tiden.

Vi var ett gäng som var väldigt tajta. Hängde ihop i vått och torrt; och kanske retade vi varandra när någon inte var eller betedde sig som han eller hon skulle.
Särskilt mindes jag Gustaf, den stackars lilla sprätten. Han var kortare än oss andra och talade med ljus pipig röst. Trots att vi alla var i övre tonåren hade han inte kommit i målbrottet. Ganska omgående blev han en hackkyckling i gänget.
Det hände ofta att vi tog hans ryggsäck och sedan i grupp på rastgården pissade ner den. Sen lämnade vi den under en buske så att han skulle få leta riktigt ordentligt.
En gång låste vi in honom i ett mörkt trångt utrymme utanför gymnastiksalen. Vi hörde på långt håll hur han skrek medan vi okynnes flabbade och gick därifrån. Jag undrade hur det egentligen gick och hur han tog sig ut därifrån? Förmodligen kom väl någon vaktmästare och låste upp när han hade skrikit sig halvt fördärvad senare på kvällen eller dagen därpå. Men vad gjorde det? Det var väl kul för honom att uppleva lite äventyr och det blev en rolig historia för resten av oss att berätta långt senare.
När vi precis hade slutat gymnasiet var Gustaf fortfarande längst ner i hierarkin; och jag slog på fyllan vad med mina klasskamrater om att jag vågade pissa i brevinkastet till hans bostad. Senare inkasserade jag två tusen spänn efter slutfört uppdrag.

Jag satt på ett café och väntade på att han skulle dyka upp. Av vad jag hade hört så hade han efter studenten hamnat på psykakuten som mentalpatient (med små marginaler att komma ut); men jag visste inte hur mycket sanning som låg bakom de där ryktena.
I dagarna hade jag sökt runt på facebook, efter att jag tagit mig några glas vin för mycket. Plötsligt hittade jag en person som inte såg helt olik ungdomsversionen av min gamla kamrat. Jag slängde iväg ett snabbt DM om att ses över en fika; för gamla ungdomssynders skull. Inom mindre än en timme svarade han att han gärna ville träffa mig.
Så satt jag där och väntade på att Gustaf skulle dyka upp. Helt plötsligt steg en välklädd man i yngre medelåldern med kortrakat blont hår in genom glasdörrarna. Han gick fram till mig.
- Hej Simon!
Det tog några sekunder innan jag förstod vem det var.
- Nämen tjena Gustaf! Jag kände inte igen dig.
- Inte helt oväntat. Känns som hundra år sedan.
Gustaf gick iväg för att beställa fika. Han kom efter ett par minuter tillbaka med en bit kladdkaka och kaffe.
- Hur har du haft det? började jag stapplande.
- Det är bra. Jobbar nu och allt det där. Läste industridesign på Chalmer och kör på det spåret.
- Jaha, var det enda jag kunde få ur mig.
- Hamnade helt rätt. Själv då, vad gör du?
- Ekonom… Jag läste till ekonom.
- Kul!
- Jobbar på KPMG. Konsultbyrån.
- Då har det gått ganska bra för dig med. Väl?
- Jo…
En tystnad la sig mellan oss.
. Men var inte du på psyket ett tag? frågade jag tillslut.
Gustaf tittade konstigt på mig.
- Var har du hört det ifrån?

Inte långt därefter skiljdes vi. Det fanns liksom inget mer att säga.
När jag låg vaken under natten så tänkte jag på mötet som hade skett. Det var som att jag träffat en helt annan människa; någon annan än den jag kände från gymnasiet.
När jag låg där klarvaken i min säng kunde jag inte sluta tänka på vad som hade hänt alla mina klasskamrater från skoltiden. Det kändes som att alla spreds vind för våg efter studenten och själv hade jag ingen aning om vad som hade hänt dem.

Jag befann mig på den lokala Coop-butiken; stod och botaniserade bland müslin och flingorna för att se vad jag skulle ha till frukost på morgonen och vad mer som behövde inhandlas. I ögonvrån såg jag en kvinna som gick där i svarta ytterkläder och en blå mössa. På något sätt kändes hon bekant, men jag kunde inte riktigt placera hennes utseende. Efter ett tag ramlade poletten ner, det var ju Carola! Och var hon inte fortfarande rätt snygg?
- Hallå! sa jag när hon kom närmare.
Hon tittade på mig utan att riktigt koppla. Tillslut ändrades hennes ansiktsuttryck från förvåning till igenkänning.
- Simon! Det var inte igår. Hur är det med dig?
- Jodå. Det är fint. Själv då?
- Det är väl bra. Hankar mig fram.
- Vilken coincidence. Jag träffade Gustaf för ett par dagar sedan, förresten.
- Hur är det med honom? Låg inte han på psyket ett tag?
- Det trodde jag med.

Jag minns en av de sista gångerna vi träffades. Det var på den där studentfesten hos någon av mina gamla klasskamraters föräldrar; det kan väl ha varit några dagar innan vi skulle ta farväl av varandra och det kändes som att alla var fulla nästan hela tiden. Jag kom ihåg hur jag råkade gå in till ett av sovrummen och mötte henne där.
- Oj står du här, sa jag och log.
- Ja vilken slump, sa hon och tittade lite pillemariskt mot mig.
Långsamt gick jag fram till henne.
- Du… du vet att jag alltid tyckt att du är himla söt. Jag lade handen på hennes ena axel. Hon tittade lite obekvämt på mig; vi stod där alldeles tysta.
- Men säg någonting då. Tycker du inte om mig lite iallafall?

När vi stått där och stirrat på varandra ett antal minuter, utan att veta hur vi skulle fortsätta konversationen, fick jag en illmarig känsla innanför kroppen. Jag började tänka på den där kvällen i sovrummet och hade samtidigt svårt att möta hennes blick.
- Men vad gör du nuförtiden? sa jag tillslut när vi stått där och tittat på varandra alltför länge.
- Jag är arbetslös. Arbetslös och sjukskriven.

Jag kunde fortfarande inte sova. Varje gång jag la mig för att få lite ro så vaknade jag och tänkte på de där jobbiga stunderna som jag genomlevde under skoltiden. Plötsligt fick jag nog och lyfte täcket och gick upp. Kom ut till köket och fyllde upp ett glas med vatten. Satte mig sedan vid köksbordet och tittade ut genom fönstret som vette ut mot gården. Jag gick närmare och tittade ner; det var minst tjugo meter. Om jag hoppade skulle jag bli köttfärs. Men vem skulle egentligen sakna mig?
Under ett tiotal minuter stod jag bara där och funderade på vad jag skulle göra. Det var omöjligt för mig att ta något beslut. Så bestämde jag mig för att gå tillbaka till min säng. Jag bestämde mig för att inte gräva mer i flera gamla kartonger.