Det känns kanske fånigt att jag säger det här vid 19, men jag har tappat kontakten med min barndom. kanske är det för att jag inte har något skrivet från den tiden? (nerskrivna kärleks-sms från 2001, läsdagbok började jag med 2002-02-15). Kanske för att jag inte bor där jag tillbringade åren innan 1998, året jag fyllde 12?
Böckerna, möblerna, huset finns inte kvar som de var. Men livet går vidare och inget väntar på att vi ska ta ett andetag och se oss om.
Här flyttade vi in ca 1998. I rummet som nu är mitt låg en oxidgul tröja (hemsk färg) och en mörkrosa rouge i kladdig fast form på en hylla fastskruvad i väggen. Jag var ännu inte tolv och jag kunde inte koka pasta (det blev något regnbågsskimrande i vattnet, sådär som efter bensin och jag var inte säker på att det var ätligt då).
Ett skrivet kommer jag ihåg: Det måste ha varit från innan -98 (sommaren då ett paket skinka ruttnade i min väska eftersom jag var för apatisk för att plocka ur den)... Det var en tidskapsel, en färgglad pennvässare i gult gummi och inuti ett ordentligt hoprullat papper. Jag minns så väl när min yngre bror läste det - jag hade glömt att jag skrev det till en framtida arkeolog för så länge sedan, jag mindes inte vem jag hoppats skulle läsa det - han läste det och skrattade till. \"Varför skrev du så?\" sade han.
En blodröd våg av skam över mina kinder och jag knycklade ihop minnet som om handlingen skulle göra det oskrivet eller förringa betydelsen. Jag mumlade \"jag vet inte ..... jag kände väl så då.\"
Det hemliga meddelandet började: \"Ingen kan ha det så svårt dom jag. Mamma och Pappa bråkar hela tiden och när jag vaknar om natten...\"

Ja, jag är ett skilsmässobarn. och jag är inte alls skadad.