Jag är ingen. Du vet, den där grågröna kritan i asken som ingen någonsin använder. Alla tar min närvaro för given men ingen ser mig.

\"Åh, vet du vad hon sa då?\"
\"Näe, vad då?\"
\"Åh - det menar du inte!\"
Fnitter.
Jag står vid mitt skåp och lyssnar på när människorna runt mig pratar. Jag försöker att inte tjuvlyssna men det går inte att inte lyssna på deras hjärnlösa babbel. Är det verkligen så hjärnlöst som jag kallar det? Så hjärnlöst, tanklöst, helt utan mening? Svaret är att jag inte vet.
Hur skulle jag kunna veta det? Jag har aldrig sagt något till dem, de har aldrig sagt något till mig. Det är inte så att jag är mobbad, vi har bara verkat komma överens om att inte lägga märke till varandra.
På schemat: Matte. Matematik är något jag gillar eftersom det är roligt och lätt att förstå. x-3=7. Det är klart att x är 10. Enkelt - vad annat skulle det kunna vara? Det blir mer komplext och involverar fler nummer men det är alltid lika tydligt och finns alltid ett rätt svar. Enkelt. Till skillnad från människor. Människor har jag svårt att förstå. I alla fall de som inte är som jag. Men när jag tänker efter förstår jag inte mig själv heller.
Man tänker nog mycket mer när man inte har någon att prata med.

Den kvällen kunde jag inte somna. Det är inget nytt, det kan jag aldrig.
Jag ligger i mörkret och lyssnar på en cd som snurrar i min walkman. Låten som spelas just nu heter Mörker. \"Ser du mörkret i mitt hjärta, ser du mörkret i min själ? Jag gråter utan tårar och jag hatar utan skäl...\"
Hur kommer det sig att musik kan ta sig in i ens hjärta och röra vid själen? Det finns så mycket jag inte vet.
Nu byter den låt. Det är Infinite Mass\' She\'s a freak. Den kan jag inte lyssna på. Inte nu. Jag byter. \"We use the pain... for our fantasy... we use the pain ... and want some more of it...\" Så, mycket bättre.
Jag känner ett plötsligt behov av choklad. I brist på andras hud vill jag höja serotonin- och oxytocinhalten i kroppen. Längtar jag efter någon? Answer unknown.
Jag bryter av en bit Kitkat och låter chokladen smälta ett ögonblick i munnen. Den har en så speciell smak.... Kexet krasar mellan tänderna.
Mina ögon fylls av tårar av ingen anledning alls. Jag försöker blinka bort dem men en tår har redan runnit nerför min kind. \"I am Iron Man...\". Jag vet inte varför jag är arg, ledsen.
Jag gråter stilla under täcket, kryper ihop i fosterställning. Kramar om mina ben. Blundar. Inte tänka, inte känna. Det gör det bara värre. Jag somnade senare, uttorkad, med musiken i mina tankar.

Medan jag sakta går hem från skolan ser jag att våren har kommit på allvar. Det ljusgröna överallt gör mig deprimerad. Alla fåglar som sjunger. Vackert. Det får mig att fundera över vad livet egentligen handlar om. Om jag visste det skulle jag antagligen skära i mina handleder tills rött blod tränger fram och sedan hoppa ut genom ett högt fönster. Väskan tynger på mina axlar.

När jag kommer hem möter jag min mamma. Jag suckar. Jag hade hoppats att hon inte skulle vara där. Hon är så jobbig. Hon beter sig som om jag var fyra igen och gick omkring med tre fingrar i munnen och choklad på kinder och näsa.
Jag är inte fyra längre. Det är över tio år sedan dess. Jag kan göra saker på egen hand nuförtiden.
Jag är allvarlig, jag menar det, jag kan göra saker själv. Hon behöver inte stå bredvid mig och säga \"Bra gumman, vad du är duktig!\" när jag plockar in tvätt, lagar mat eller städar.
Det ser hon inte. Hon tycks inte förstå det. Eller så vill hon bara inte. Det skulle ju betyda att hon också vore gammal.
\"Hej gumman, är du hemma nu?\"
Ja, kan hon inte se det? Jag tvingar fram ett leende och håller tillbaka en suck. Leendet ser helt äkta ut, inte det minsta framtvingat, det vet jag.
\"Hej mamma.\" Om några sekunder kommer hon att fråga hur det var i skolan idag och mycket riktigt, det gör hon. Jag svarar lakoniskt att det var bra. Hennes ständiga följdfråga är \"Inget speciellt?\". Varje gång får det mig att himla med ögonen. Hade det varit något hade jag sagt det - eller kommer att säga det. Idag fick vi veta om vi kom in på den gymnasielinje vi sökte till. Jag tar fram pappret ur väskan.
\"Jag kom in på mitt förstahandsval.\"
Hon rufsar om mitt hår och kysser mig på kinden.
\"Åh, vad glad jag blir.\"
Jag känner inte direkt för att hoppa av glädje, var det någon gång jag tvivlade?

Dagarna gick. Dagarna blev till veckor och det var dags för skolavslutning. Vem bryr sig?
Åtta veckors frihet. Jag kommer nog aldrig mer att se de människor jag har sett nästan dagligen i tre år. Så? Vad är det med det, då?
Några gråter, kramar om varandra och lovar att aldrig skiljas. Jag står ensam i ett hörn och ser på spektaklet.
Plötsligt känner jag det - någon ser på mig. En av killarna, Filip, kommer fram till mig.
\"Eh... hej..\" Han ser nervös ut och hans antagligen svettiga händer kramar om ett litet papper.
\"Jo... vi har ju egentligen aldrig pratat eller så.... men jag undrade om vi kanske... kunde göra det... så... här!\" Han räckte fram lappen och tryckte den i mina händer. \"Ring mig... om du vill... eh... \"
Jag kände mig lite som i trans.
\"Ja visst...\" På autopilot gjorde jag något jag inte gjorde så ofta. Jag log.
\"Du borde le oftare,\" sa han.

Åtta veckor senare stod jag och Filip utanför vår nya skola. Vi skulle gå samma linje i samma klass.
Ibland oss på skolgården fanns en flicka som jag lade märke till. Hon stod ensam och drog i sin röda klänning. Hon såg på den som om hon önskade att hon had etagit på sig något annat, något mer ... osynligt.
Jag knuffade Filip i midjan och nickade åt hennes håll. Han log. Vi gick båda fram till henne.
Jag sträckte ut en hand.
\"Hej, jag heter Sandra. Det här är min vän Filip. Vad heter du?\"
Jag hoppades att vi skulle bli vänner.