Jag åkte med dig men jag visste inte vart
Rutorna var igenimmade av andras andedräkt
du sade till när jag skulle av och på
och världen jag klev in i var främmande
staden var stängd och jag såg på människor
som inte såg mig
Jag hade bara dig att följa och du gick framför med lätta steg
Allt var mig främmande och byggnaderna runt passade inte in
för små, för stora, tegel och glas
Är det då så underligt att jag tog en kofot och bände upp dörrarna?
Är det då så underligt att jag slänger mig ut på spåret och tar djupa, giriga andetag?
Min kropp skakar.