Steg
Åtta våningar upp

Jag vet en trappa med marmorsteg och järnräcke
Om man står på den allra översta våningen, vid ett lågt staket
kan man se ett stort fönster, säkert tio meter högt
Man kan se urtidsdjur begravda i stegen, varit döda i tusentals år

Man kan se ner på alla som springer hit och dit
Se på dom och vara efterklok

Såhär efteråt kan man se på dom och veta vad man skulle gjort egentligen
Och inte bara så panikslaget sprungit runt
Det är så lätt att veta allt i efterhand

För det var ju dendär dagen i december
Jag hade tagit med dig dit, till trappan
Visat vilken syn det var

Du ville gå uppåt, uppåt
\"Däruppe ska man ju ändå sluta\" sa du med ett hastigt skratt
Och varför kunde jag inte förstå?
Varför var jag inte tillräckligt snabb?

Golvet var så halt, din kropp så ostyrbar
Och plötsligt var du inte längre där jag var
Vet du, att det var som att se en mardröm i slow motion?
Vet du, att jag visste vad som skulle hända, men inte kunde göra något?

Du bara föll ur min hand
Slängdes mot marmorgolvet
Och jag lovar att jag kunde höra varenda ben i dig krossas

Det var då som jag så panikslaget sprang runt
Såg golvet färgas rött
Hörde sirenerna tjuta på gården utanför

Din kropp låg så vit och slapp på golvet
Död, sida vid sida av urtidsdjur