Jag rycker till i hela min kropp då vidjepiskan viner till.
Jag trycker bålen med all kraft jag har emot repet
för att få mig loss,
lös från repet som binder fast min kropp
emot ett gammalt träd.

Jag slutar inte att skaka
innan jag rycker till ofrivilligt än en gång
än en gång av smärtan från ett piskrapp.
Min hjärna rappar sig
för att komma på ett sätt
Ett sätt att få mig loss från trädet

Jag knycker till åter då det obönhörligt svider till
mot min kind,
min rygg trycker sig upp mot en knölig bark
som inte rör sig en tum.

Det river till igen och igen
då mina vänner slår till mig samtidigt,
jag slänger mig åt vänster och åt höger
för att slita mig fri.
Repet ger dock inte vika de minsta
Det nöter inte ens på trädets skal.

Jag inser förskräckt
då snärten än en gång känns mot min hud
att jag inte kan fly
inte kan fly från min fångenskap
och i min fångenskap hänger jag sen uppgivet
uppgivet i hopplöshetens grepp.

Ett regn skulle jag behöva
Behöva för att fylla på vattenförrådet
Fylla på vätskeförrådet
för att kunna klara av att pressa fram fler blöta tårar.

Det ända blöta som nu kommer ur mig
är det gulfärgade vätskan som rinner ner för mina ben
rinner ner för mina ben och spär på min förödmjukelse.

Likt Ekens grenverk då hagel piskar dess löv
Studsar jag till fler gånger.
Hagel vars pryglande skulle ha känts
som en sammetssmekning
emot mitt skinn
jämfört med de hudflängande som nu
om och om igen gör illa mig.

Ett hudflängande som lämnar
röda märken på min hy.
Röda märken som frambringar
skratt och förundran
hos mina vänner.

Trädet klarar inte längre av mina känslor,
Och om det var trädet som därför släppte lös mig
Minns jag inte

För sen låg jag bara där
Jag orkade inte resa mig från marken.
Från marken som var täck med halvblöta löv
Blad som lindrade och kylde
min barkrispade rygg.

Ett taggigt löv föll sakta ner
Ner från en gren
och dalade försiktigt emot mig,
Lövet landade mjukt på min rödmosiga kind
och sög upp den sista tåren
blandad med blod.

Mina små armar fick sakta tillbaka känseln
trögt kände lemmarna
mer och mer av repet under min kropp
repet som nyss hade hållit fast mig
mot min vilja.

Jag tittade uppgivet
med svidande ögon mot vidjepiskorna
som låg där bredvid mig
Lika färdiganvända var piskorna som jag
färdiganvända av den lek
som mina vänner roat sig med.

Jag rycker till i hela min kropp
då jag minns ljudet
från då vidjepiskorna viner till
än idag.

Och jag hoppas att ingen
Att ingen ska måsta trycka sin bål
med all kraft mot ett rep
för att få sig loss,
lös från ett rep som binder fast en kropp
emot ett gammalt träd
igen.