- Titta Benjamin, några barn, säger jag och pekar in mot en sandlåda på den stora gården framför det röda tegelhuset.
Där är det några barn och leker i sandlådan. De är kanske ett par år yngre än oss. Då vi äntligen har vi hittat några att leka med så vi småspringer in på gården och fram till dem.
- Vad gör ni? Säger Benjamin.
De är tre barn, alla är pojkar. En liten kille med mörkt lockigt hår är den förste som reagerar.
- Vi leker med bilar.
- Får vi vara med?.
Nästan i kör så intygar de att vi naturligtvis får vara med. Vi blir sittande där i sandlådan och leker en lång stund med de yngre barnen.
- Kom in och ät, ropar någon från en balkong.
Jag tittar upp och ser en vuxen kvinna med uppsatt ljust hår som står bakom en av de vita balkongerna två våningar upp och tittar ner. Två av barnen vi leker med reser sig och går in. Vi blir kvar med den lockhårige killen.
- Vill ni hänga med in till mig och leka?
- Visst, säger jag och tittar på Benjamin för att se efter om även han vill.
Han nickar och reser sig från sanden. Vi tre går tillsammans in genom glasytterdörren och upp en våning efter trappen. Killen vrider upp handtaget på dörren och vänder sig sen om mot oss.
- Vänta här jag ska bara fråga mamma.
Han går in i hallen och jag och Benjamin tittar nyfiket in. Ingen av oss har varit inne i lägenheterna här nedanför järnvägen förut. Lägenheten påminner om den som Bettan och hennes familj bor i. De bor i Riksbyggena och våra föräldrar umgås.
Killen försvinner in genom en dörr som verkar leda till ett kök. Jag tittar upp i Benjamins runda ansikte.
- Va tur att vi for hit och letade någon att leka med.
- Jo ibland har vi tur Lasse.
Då kommer killen och killens mamma ut i hallen. Mammans hår är lika lockigt och mörkt som pojkens, men hon har på sig ett par spetsiga glasögon.
- Ni får ursäkta men Roger måste gå in och äta nu. Ni kan komma hit en annan gång.
Rogers mamma tittar på oss och lägger huvudet på sned, sen så stänger hon dörren och vi står besvikna kvar i hallen. Då hör vi att dörren till trapphuset öppnas och vi vänder oss om för att titta vem det är som kommer.
- Men vad gör ni här? Ni bor väl inte nere vid Kurjoviken?
In genom ytterdörren kommer Catrin och Mia-Li från vår klass, med sig har de en röd dockvagn.
Det var Mia-Li som frågade, hon tittar på oss med sina blåa ögon, hon har kort mörkbrunt hår och en stor glugg mellan framtänderna.
- Ni bor väl inte här, upprepar Catrin,
Hon är blond och har också väldigt kort hår för att vara en tjej. Båda två är nästan lika korta som jag.
- Nä vi bor på Myrängen, bor ni här?
- Ja de gör vi, svarar Catrin och mopsar upp sig lite.
- Men varför är ni här då? Säger Mia-Li.
- Vi har lekt med några barn här.
Vi visar dörren där de den lilla pojken bor och de nickar.
Vi följer med dem ut och hakar med en vis tvekan med på deras lek, det är lite skämmigt att leka med tjejer och med dockor. Men vi ville ju leka med någon.
Leken tar oss till slut ut på grusvägen som går ner mot Kurjoviken på bortre sidan av det röda tegelhuset. Då hörs ljudet av ett par cyklar som kommer ner efter grusvägen.
- Vad gör ni här?
Det är Sven från vår klass och en till kille med ljust lockigt hår.
- Hej Sven, säger jag glatt.
Sven är ganska lång och har kopparbrunt hår, men hans kompis är längre. Mia-Li och Catrin drar ihop sina ögonbryn då de ser att de anlänt.
- Vilka är ni då? säger Svens kompis.
- Jag heter Lasse och det här är Benjamin.
Jag visar med min arm mot Benjamin som står där bakom mig.
- O vad är det med de då? Svarar pojken och fnyser.
Jag blir lite paff av frågan.
- De går i min klass, förklarar Sven.
Jag morskar till mig efter att Sven förklarat vilka vi är.
- Vad heter du då.
- Mikael och jag går i tvåan. Å varför leker ni med tjejer?
- De går också i vår klass också, svarar jag.
Inom mig drar det ihop sig. Jag förstår varför han frågar, tjejer ska man inte leka med. Jag tittar in i killen blåa ögon och sätter mina händer på midjan. Han har en grönvitrandig tröja på sig. Han börjar skratta sen spänner han ögonen i mig sen tittar han på tjejerna. Catrin fnyser åt honom och vänder sig om.
- Vi måste gå.
Jag tittar på tjejerna. De går raskt iväg skjutande på dockvagnen ner mot Kurjoviken och ett stort nybyggt hus som står där nere. Benjamin ropar efter dem.
- Vi ville ändå inte leka med er, ni leker ju bara med dockor.
Mia-Li och Catrin vänder sig inte ens om, de går vidare med snabbare steg, precis som om de är rädda.
Jag känner mig besviken över att de går, men jag säger inget förstås.
Vi hänger med Sven och Mikael upp till en lövskog vid ett rött hus på sidan om järnvägsstationen. Det är inte björkar där som hemma på gården utan några andra konstiga lövträd med mycket större blad och jättetjock skrovlig brun stam. Grenverken är så stora att solen knappt hittar ner till marken under dem och det är nästan lite mörkt där.
Vi leker kurragömma tillsammans i skogen. Det är riktigt roligt, och jag är bäst på att gömma mig. Jag är så liten att de har svårt att hitta mig.
Efter en stund måste Benjamin dock fara hem hans pappa slutar på jobbet redan klockan tre, så de har middag halv fyra. Och Benjamin vågar aldrig missa middagen, hans föräldrar blir så arga då. Jag däremot brukar ofta komma för sent, även om mina föräldrar blir arga de också, jag glömmer som bort mig.
Jag säger till Sven och Mikael att jag ska följa med Benjamin hem. Sven och Mikael sätter dock då igång det stora övertalningsförsöket.
- Vi har ju så roligt.
- Kan vi inte leka en stund till vi tre.
Med tveksamhet faller jag till föga och stannar. Vi fortsätter vår kurragömma där ibland träden och även runt det röda huset, leken blir dock inte lika roligt då vi är tre, och jag känner mig less ganska snart.
Jag säger till att jag vill sluta, men går med på att vi ska leka en sista gång, Mikael vill vara den som letar en gång till.
Jag gömmer jag mig bakom ett av de stora träden. Jag gömmer mig där så tyst jag bara kan för att han inte ska höra mig. Han kommer dock direkt emot mig och smyger försiktigt runt i skogen och tillslut.
- Jag ser dig.
Jag ger upp och går fram och gör en jag ger upp gest. Då gör inte Mikael som vanligt, som man ska göra då man leker kurragömma, springa iväg för att dunka mig. Istället rushar han emot mig och slänger sig över mig.
- Vad gör du?
Han svarar mig inte utan ropar på Sven. Sven kommer snart rusande och även han trär sina armar runt min lilla kropp. De båda brottar ner mig på marken för jag har ingen chans att stå emot. Jag är ju minst av alla, jag är den svage, Lill-Lasse.
- Håll fast han, säger Mikael åt Sven.
Sven tar ett fast grepp om mig och Mikael reser sig och går iväg. Jag stretar allt vad jag kan för att komma loss, men Svens grep är för starkt. Efter en stund kommer Mikael tillbaka.
- Lyft upp honom, jag har ett rep.
Mikaels ögon ser stirriga ut, han har en blick jag aldrig tidigare sett men som jag instinktivt känner skräck inför och jag börjar skrika allt jag kan.
- Släpp mig, släpp mig.
Då vrider Sven min hand bakåt så att det känns som om den ska brytas.
Jag börjar gråta högt.
De drar upp mig och trycker mig mot trädet som jag nyss stod gömd bakom. Det är ett gammalt stort träd, och de gör ont i min rygg då de trycker mig med deras tyngd emot den skrovliga stammen. Det roterar runt i mitt bröst som i en virvelvind, jag vill vara fri.
Mikael tar fram repet och ger ena ändan till Sven. Sen springer han runt trädet och då han kommer tillbaka så drar han repet runt min hals. Då han fortsätter ett varv till runt trädet så trycks mitt lilla adamsäpple in och jag harklar mig i panik.
- Snälla ”host” sluta.
Mikael ilar runt ett, två tre varv till och lägger repet runt mitt bröst, min midja och mina ben. Sen drar han och Sven åt repet så att det skär in i min kropp.
Host, krax, host.
- Han kan inte andas Mikael.
Sven tittar på mig och skrattar.
- Vilka stora ögon han har nu.
Host, host. Hhhaaarrrr.
Det börjar snurra i mitt huvud och jag vet inte längre vad som är upp och ner.
- Vi måste lätta på repet, han kan kvävas.
Mikael tar tag med båda händerna om repet runt min hals och sliter upp det. Hans naglar skär in i halsen och skrapar upp ett par sår som börjar blöda.
Jag drar åt mig andan igen då repet slaknar, jag drar in luft i mina lungor och smakar på syret, precis som vid min födsel några år tidigare.
Då jag får frisk luft i lungorna igen börjar jag skrikgråta allt vad min klena kropp förmår.
Ett tungt slag träffar min mage och luften går ur mig igen.
- Tyst unge, skriker Mikael åt mig.
Stjärnor gnistrar framför ögonen och jag skriker inget mer. De drar om repet så att det går runt och runt mig från mitt bröst ner till mina fötter. Sen drar de åt knuten. Jag gråter igen men inte högt, utan bara en liten pojkes lessengråt.
Jag ser med intensiv oförstående blick hur de lämnar mig där under trädets skugga och går iväg mot en stor buske vid den sandiga järnvägsslänten.
Då jag ser vad de har i sina kardor då de kommer tillbaka mot mig så vill mina ögon fly till ett annat liv. Käkbenet trycker sig emot huden i min kind och min mun vrålar ett skrik som läpparna vill ska bli de sista.
…
Jag rycker till i hela min kropp då det viner till. Jag trycker bålen med all kraft jag har mot repet för att få mig loss, lös från repet som binder fast min kropp emot ett träd som sett ett och annat under alla sina dagar.
Jag hinner inte sjunka ihop igen innan jag rycker till ofrivilligt än en gång av smärtan från träffen. Min hjärna jobbar på högvarv för att komma på ett sätt att få mig bort från trädet som har känt på ett och annat själv under sitt liv.
Jag rycker till igen då det obönhörligt svider till mot mitt bröst, min rygg trycker sig upp mot en knölig bark som stått emot många starkare törnar under sina år.
Synfältet pulserar hårt mellan mörker och ljus och jag fryser om huvudet.
Jag rycker till igen och igen då Sven och Mikael klatschar till mig samtidigt, jag slänger mig åt vänster och åt höger för att slita sönder repet. Repet ger inte vika de minsta utan nöter lätt emot trädets skal som skyddat dess inre mot många bistra vintrar.
Kylan rinner i riktning neråt efter mitt bröst, mina ben och fötter.
Jag rycker till igen då min hud smakar på ännu ett rapp och slappnar sen av uppgivet i repets grepp. Ett grepp som hålls fast av ett träds hölje som hållit stammen torr under oändligt många intensiva regnskurar.
Regnbyar som jag nu skulle behöva för att fylla på vattenförrådet så att jag ska kunna pressa fram fler tårar. Det ända blöta som nu kommer ur mig är det gulfärgade vätskan som rinner ner för mina ben och spär på min förödmjukelse.
Jag kan inte motstå att rycka till även nästa gång och mitt blodomlopp försöker förena sig med trädets livssystem för att suga i sig kraft från jorden genom ett rotsystem som hållit lövträdet levande i decennier.
Jag rycker till flera gånger likt Ekens grenverk då hagel piskat dess löv om och om igen under hundratals år. Hagel vars pryglande skulle ha känts som en sammetssmekning emot mitt skinn jämfört med de hudflängande som nu om och om igen gör illa mig.
Ett hudflängande som lämnar efter sig röda märken på min hy. Röda märken som frambringar skratt och förundran hos mina vänner.
Trädet klarar inte längre av att stå emot mina virvlande känslor, de är något det aldrig upplevt förut och inte vet hur de ska försvara sig emot även om de skulle leva i årtusenden.

Jag orkar inte resa mig från marken.
De halvblöta löven lindrar och kyler min barkrispade rygg.
De lätt blödande märkena på min bröstkorg, mina blöta lår och i det förvridna ansiktet gör inte ont längre, framsidan känns inte alls.
Ett taggigt löv faller sakta ner från en gren och dalar försiktigt emot mig, det landar mjukt på min rödmossiga kind och suger där upp den sista tåren som ännu ligger kvar.
Mina små armar får sakta tillbaka känseln och jag börjar förnimma naturen runt om mig, trögt känner lemmarna mer och mer av konturen från repet som skaver under dem.
Jag tittar uppgivet med svidande ögon mot Sven och Mikaels två långa vidjepiskor som står nerstuckna i jorden emellan mina fingrar.
Den panikartade flyktviljan återkommer.
Jag rycker dock inte till jag orkar inte ens resa mig från marken.