Alla förändringar har en början. Men den ser man inte förrän långt in i processen. Eller jag. Man borde säga jag. Eller jag. Jag borde säga jag. Så jag säger jag. Jag såg inte början förrän lägenheten dök upp i hemnetknarkandet. Där var den. Fönstersmygen. Att krypa upp i med ett glas vin och känna sig oövervinnlig. Eller en kopp te. Man kan känna sig lika stadig med en kopp te. Eller kanske stadigare. I alla fall lugnare i sinnet. Men åter till fönstersmygen. Det finns något magiskt med en robust vitmålad fönstersmyg med ett fönster öppnat lite på halvglänt. Självklart öppnas fönstret med en gammeldags hasp. Och vetskapen om att man kan luta sig lite ut med risk för att vingla till och falla de fyra våningarna mot gatstenen gör det hela lite våghalsigt spännande. Kanske som en ersättning för allt annat äventyrligt man inte vågat genom livet. Nåja, det är möjligt att romantiserandet över fönstersmygen är något överdriven. Men ändå. Den fick mig att fundera över när förändringen egentligen började. Och en sak är säker, den började långt innan hemnetknarkandet.

Så; vem behöver en balkong när det finns en rejält tilltagen fönstersmyg.