Skymningen smög sig på stranden som låg öde efter en dag full med badgäster. Vinden ökade i styrka och förde med sig doften av tång och skränet från fiskmåsarna bort till en ensam flicka som vandrade i strandkanten. Hon släntrade fram precis vid vattenbrynet, skorna höll hon i handen. Hon huttrade till när vinden blåste kring hennes ben och fick kjolen att fladdra. Dagen hade varit varm och hon hade inte brytt sig om att klä på sig något annat där kvällen kom. Hon gick med slokande axlar och sparkade med fötterna i sanden. Det var en vacker plats med klippor som stupade brant ner till stranden, men hon såg det inte. Salta tårar rann nerför hennes kinder och skymde synen för henne.
Linn hade bestämt sig. Länge hade hon gått innan hon samlat mod nog att genomföra det hon skulle. Inte en enda gång vände hon sig om, inte en tanke gav hon det liv som hon nu skulle lämna. Hon rundade en utstickande klippa och stannade. Där var en liten skyddad vik. Klipporna skyddade helt mot insyn, precis det hon ville. Nu ville hon vara ensam. Linn ställde ner skorna i sanden, ställde dem prydligt tillsammans. De stod där och såg väldigt malplacerade ut mitt på stranden. Linn tog ett djupt andetag och började vada ut i vattnet, när hon kom ut någon meter hörde hon något som fick henne att hoppa högt.
- Gör det inte, sa en djup mansröst bakom henne. Linn snurrade runt, snett bakom henne stod en man. Det första hon reagerade på vad att han var konstigt klädd. Han hade bara ett par vida, vita byxor som fick Linn att tänka på Aladdin och Tusen och en natt. Han hade mörkt hår som lockade sig och föll ner i ögonen.
- Hur vet du vad jag tänker göra? Spottade hon ur sig. Hjärtat var i halsgropen och hon var rädd för att modet skulle överge henne ifall hon blev fördröjd.
- Jag bara vet, det är ganska uppenbart, mannen gav henne ett snett ögonkast och hade han inte sett så allvarlig ut hade Linn trott att han retades med henne. Hon var tvungen att slå ner blicken, hon förstod också att hon skulle ha fått svårt att bortförklara sig. Då märkte hon det som fick henne att tappa andan och stappla tillbaka upp på stranden. Mannen stod inte som henne med vattnet upp till anklarna - han svävade en halv cm ovanför vattenytan! Hon snubblade när hon kom upp ur vattnet och tittade förskräckt upp på mannen - eller vad han nu var, som svävade fram till henne. Nu förstod hon inte hur hon inte hade lagt märkte till det. Eller de stora, sotsvarta, vingarna som bredde ut sig bakom honom när han tog sig fram till henne.
- Vad är du för något? Stammade hon fram, andlöst.
- Syns inte det, log mannen snett och fladdrade till med vingarna. Linn hade fått lära sig som barn att änglar var storslagna varelser med vita särken, vita vingar och gloria. Han hade inget av det.
- Du kan inte vara.... Ni finns inte. Och du ser inte ut som en ängel sa hon. Mannen, eller ängeln, log nu ordenligt mot henne.
- Hur vet du hur en ängel ska se ut om jag är den första ni träffar? Han log retfullt men det glimmade också till av något annat i hans ögon. Om Linn inte visste bättre skulle hon säga att det varit smärta. Kan änglar känna smärta?
- Vad gör du här? Frågade hon. Hon hade nästan glömt vart hon var, eller vad hon gjorde där. Hon hade blivit så chockad över ängelns uppdykande.
- Jag skulle hindra dig från att begå självmord, sa han och Linn ryckte till. Hon avskydde de orden, även om det var just det hon skulle göra.
- Vem bryr sig ifall jag lever eller inte? Fräste hon som svar.
- Ingen egentligen, bara jag. Jag vill inte se någon slösa bort sitt liv. Det är dumt. Ängeln vände bort blicken igen och tittade ut mot horisonten. Linn reste sig upp och borstade av kläderna. Hon ville inte känna sig så underlägsen men även om de nu båda stod på plan mark så var han huvudet högre än henne.
- Vad ska jag med ett liv till utan en framtid, frågade hon sedan. Då mötte mannen hennes blick och Linn var tvungen att titta ner för det svindlade för hennes ögon när hon såg styrkan i hans.
- Du har en framtid, du kan bara inte se den. En tanke slog Linn.
- Kan du se min framtid? Ängeln log svagt åt hennes fråga.
- Nej, det övergår mina befogenheter.
- Ingår det i dina befogenheter att rädda... Folk som jag? Frågade Linn, mannen suckade. Han verkade tycka hon fråga oväsentliga frågor.
- Nej, egentligen inte. Det är inte lätt att förklara. Men låt oss gå härifrån, jag trivs inte här. Han vände sig om och började gå, Linn började gå efter honom.
- Glöm inte skorna, sa han utan att vända sig om och hon sprang tillbaka för att hämta dem. Senare skulle hon komma på att han inte hade vänt sig om för att se att hon inte hade skorna med sig. Ängeln gick stigen som ledde upp på klipporna. Linn visste inte varför hon följde med honom istället för att fullfölja sina planer. Men nu kändes det viktigare att veta hans historia än att avsluta sin egen. När de hade kommit upp till toppen stannade de. Linn sjönk ner på gräset och tittade ner mot stranden samtidigt som hon försökte få ordning på andningen. Hon hade haft svårt att följa med i mannens tempo, men han verkade helt oberörd.
Är du trött? Frågade han förvånat.
- Ja, är inte du? Linn förstod när mannen ryckte till att det varit en dum fråga.
- Nej, jag kan inte känna trötthet längre, sa han kärvt. Sen sa han ingenting på flera minuter. Linn hade återfått normal andning och reste sig upp för att gå och kolla nerför branten. Det svindlade för hennes ögon och hon backade snabbt ett steg. Hon hade alltid haft problem med höjder. Sen vände hon sig om mot mannen som satt sig ner på gräset och tittade oavvänt på henne.
- Vem är du, frågade hon samtidigt som hon gick och satte sig mitt emot honom.
- De är ingen enkel fråga, men mitt namn är Emmanuel, vi får börja så. Linn mötte hans blick igen. Hon hade inte förstått att mannen som satt framför henne faktiskt var en ängel. Men i hans ögon kunde hon se något som bara måste vara en glimt av himmelen.
- Jag har alltid trott att änglar har vita vingar och gloria, sa hon smått generat. Ängeln skrattade till och det slog Linn att hon redan tyckte mycket om honom.
- Det trodde jag också när jag levde, men så var det inte. Men det finns såna änglar också. Men de finns i mycket högre kretsar än min. Linn lyssnade med stort intresse. Hon hade funderat mycket på livet efter döden, och här satt någon som visste vad som hände.
- Så du har varit människa? Frågade hon och lutade sig framåt. Emmanuel nickade leende.
- Ja, inte ens för särskilt länge sen. Men mitt liv rycktes från mig alldeles för tidigt. Det är därför jag hindrade dig idag. Nu såg han allvarigt på Linn och hon kände att hon rodnade.
- Livet är värdefullt och du har chansen att få leva ditt liv fullt ut. Varför ska du så självmant förkorta det? Han pratade inte särskilt högt, viskade nästan, men för Linn brände varje ord i henne som om han stått och skrikit åt henne.
- Men jag ser inte det värdefulla, pep hon fram. Hon kände sig ynklig. För första gången på länge ville hon göra gott intryck på en person, och så hade det gått totalt fel alltihop. Men Emmanuel bara log åt henne.
- Det är därför jag är här kära du, sa han och reste sig upp. Sen sträckte han sig fram och drog upp henne på fötter. Han höll henne runt midjan och tittade ner på henne med ögon som glittrade av okynne.
- Hoppas du inte är höjdrädd, sa han och Linn tog ett stadigt tag i hans byxlining. För det var ju just det hon var. Sekunden senare svävade de uppe i luften. Vinddraget dånade i hennes öron och Linn blundade hårt. När de landade sjönk hon direkt ner på knä, hennes ben bar inte. Emmanuel tittade förvånat på henne.
- Jag klarar inte av höjder, sa hon mellan sammanpressade läppar. Men hon log när hon såg hans bestörta min.
- Så farligt är det inte, sa hon och reste sig upp. Hon var fortfarande darrig i benen men hon ville visa sig lite stark inför Emmanuel. Hon såg sig omkring. De stod precis utanför en lekpark. Runt den låg flera villaområden. Vid gungorna stod en man och tog fart på en flicka. Håret fladdrade i hennes ansikte och hon ropade på sin pappa att ta mer fart. Sen skrattade hon när han gjorde det. En bit bort satt en liten pojke med en spade i handen bredvid en kvinna. Hon satt och byggde sandslott med en hink och spade. Pojken var för liten för att bygga själv så han satt och bankade sönder de torn som kvinnan hade byggt upp. Ganska snart tappade pojken intresset för slotten och började gäspa. Kvinnan lyfte upp honom på armen och ropade till de andra att det var dags att gå. Mannen hissade upp flickan på axlarna och tillsammans började de gå bortåt gatan. När de passerade Linn och Emmanuel smög sig kvinnans hand in i mannens och deras fingrar flätade sig in i varandras. Över barnens huvuden gav de varandra en blick så full av kärlek att Linn fick tårar i ögonen. Hon vände sig frågade mot Emmanuel och ängeln log förstående åt hennes tårar.
- Du äger de rätta känslorna för att leva så varför ger du dig själv ingen chans?
- Varför visar du mig det här? Linn hade inget svar på hans fråga så hon försökte inte ens svara. Hon försökte inte förklara det beslut som hon tagit, och fram tills nu varit säker på var det rätta.
- Jag ska visa dig anledningar till att leva, blev Emmanuels svar. De började gå nerför en av villagatorna.
- Tog du livet av dig? Frågade Linn. Emmanuel stannade till och tittade på henne.
- Nej, jag skulle aldrig gjort en sådan sak, jag älskade mitt liv. Sa han hett.
- Vad hände då? Linn började intressera sig mer och mer för mannen som gick vid hennes sida.
- Jag blev övermodig, trodde jag var osårbar och tog för många onödiga risker. Och en av gångerna gick det snett. Det går inte en dag när jag inte ångrar det beslutet, Emmanuel pratade lugnare nu. Men det gick inte att ta miste på sorgen i hans röst. Linn kände ett sting av dåligt samvete att hon tagit så lätt på en sak som betydde allt för honom.
- Jag är ledsen, sa hon och lade handen på hans arm. Ängeln vände sig mot henne och log.
- Jag kan aldrig få mitt liv tillbaka, men jag vill det. Därför får jag inte vara i samma dimension som de änglarna du trodde på. De med vita vingar och gloria. Jag har för mycket av mänsklighetens fel och brister kvar, och jag sörjer livet. Linn stannade till och tänkte igenom det Emmanuel sagt. Han vände sig mot henne och sträckte ut sin hand. Linn tog den och så fortsatte de nerför gatan. Hon hade velat säga att hon var ledsen för det som Emmanuel hade råkat ut för, och be om ursäkt för att hon inte ville leva. Men hon hittade inte orden. Hon tryckte bara hans hand och hoppades att han skulle förstå ändå. Vid ett av husen längst ner på gatan stannade de och Emmanuel gick in i trädgården och fram till ett fönster.
- Vi är osynliga för mänskliga ögon, svarade han på Linns outtalade fråga. Hon gick fram till fönstret och tittade in. Där inne sprang en flicka omkring och försökte packa. Rummet - som såg ut som ett typiskt flickrum, var i upplösningstillstånd. Lådor var utdragna och det låg saker överallt. Flickan gick mellan de olika sakerna med hektiska rosor på kinderna och lyfte planlöst på det hon såg.
- Hon ska flytta och börja på musikhögskolan, sa Emmanuel tonlöst in i rutan. Linn stod tyst och väntade på en fortsättning.
- Först kämpade hon för att komma in och nu ska hon börja ett nytt liv flera mil härifrån. Linn kände ett sting i magtrakten. En gång hade hon haft drömmar men hon hade gett upp dem.
- Jag förstår vad du vill säga, viskade hon. Plötsligt räckte rösten inte till.
- Räcker det inte nu? Men Emmanuel skakade på huvudet. Han lade armen om henne och ännu en gång svävade de upp i luften. Linn gömde ansiktet mot hans axel och hoppades att det skulle vara över fort. Men hon tyckte inte alls det var lika hemskt andra gången, det gick säkert att vänja sig vid. De landade utanför en låg, lång byggnad. De gick in och förbi en reception vidare in i en lång korridor. Emmanuel gick före och öppnade en av dörrarna. Linn tassade in. Det hade nu hunnit bli kväll och hon ville inte väcka den som bodde där. Sedan kom hon på att eftersom de var osynliga hördes de säkert inte heller. De gick in i sovrummet och fram till sängen. Där låg en gammal tant. Linn lade direkt märke till larmet runt hennes handled. Det var ett typiskt larm som gamla fick som gick direkt till hemtjänsten. På en byrå bredvid sängen stod det fullt med fotografier. Linn gick fram och tittade på dem. Det var skolkort på barn, bröllopskort, kort på nyfödda, och från andra stora bemärkelsedagar.
- Titta på de här korten och på kvinnan i sängen, hon ler. Hon har levt sitt liv och levt ett rikt liv dessutom. Hon kan invänta döden i trygg förvissning om att hon har gjort allt hon velat och kunnat. Emmanuel tittade genomträngande på Linn som kände att tårarna började fylla ögonen och rinna nerför kinderna på henne.
- Jag förstår, och nu vill jag ge livet en till chans. Ängeln log och torkade bort hennes tårar.
- Du får en andra chans, blunda nu. Linn blundade och Emmanuel strök henne med handen över ögonen. Sedan kände hon att mörkret höll på att sänka sig över henne.
- Glöm mig inte, jag kommer alltid finnas med dig, hörde hon Emmanuel viskade precis innan allt blev svart. Men efteråt var hon inte säker på om hon verkligen hade hört det eller inte. När hon vaknade var hon tillbaka på stranden, och hon var ensam. Med en livslust som hon inte känt på länge började hon vandra tillbaka mot samhället. Hon hade fått sin andra chans, och den skulle hon inte slösa bort.

Efter det gav Linn inte upp längre. Hon förverkligade alla sina drömmar. Och hon insåg att Emmanuel hade haft rätt. Hon hade haft alla det som krävdes för att leva ett rikt liv. Hon hade bara inte gett livet en chans. Åren gick och hon tänkte mindre och mindre på Emmanuel. Men när hon flera år senare hörde sin dotter berätta för en vän att änglar hade svarta vingar - det visste hon för hon hade sett en. Då visste hon att Emmanuel vakade över henne och hennes familj.