Jag trodde länge att det var jag som hoppade från skutan.
Förstod inte att det var tyngdkraftens lögner
som drog mig till botten.
Att det var orden om att hjälpa mig
som var källan till strömvirvelns falska kraft.

Nu har äntligen sanningens stillhet fått stormen att bedarra
Och jag har börjat simma tillbaka mot fast mark.
Nu finns där hoppet om att kunna torka upp nog
för att kunna vissa upp mig i min finaste kavaj.
Tänk om jag kan få solen att le igen.