Jag minns hur dina händer kändes.
Hur de inte bara rörde vid min hud,
utan något djupare – något jag trodde
aldrig kunde nås.
Du höll mig som om jag var hel,
trots att jag var en sprucken vas
och du skar dig på mina kanter.

Jag älskade dig med varje trasig del av mig,
och kanske var det där det gick fel.
Jag gav dig allt jag hade,
men det var aldrig tillräckligt.
Eller kanske var det för mycket –
ett hav av längtan som dränkte oss båda.

Nu lever jag i spillrorna av oss.
Jag plockar upp dina rester från mitt golv,
saker du aldrig visste att du lämnade.
Doften av dig i luften.
Ett eko av ditt skratt i mina väggar.
Din skugga, som aldrig lämnar mitt rum.

Du är överallt,
och ändå borta.
Och jag är kvar här – ensam,
i ett hus byggt av vår kärlek,
nu fallfärdigt, kallt.
Varje dörr jag öppnar leder tillbaka till dig,
och jag går vilse i min egen längtan.

Du var inte bara en del av mig –
du var hela jag.
Och nu finns inget kvar,
bara en skugga som bär mitt namn.
Jag försöker andas,
men varje andetag känns som en lögn,
för luften är inte densamma utan dig.

Jag hatar hur mycket jag fortfarande älskar dig.
Hur jag fortfarande ser dig i varje spegel,
hur varje hjärtslag är en påminnelse om
att jag överlevde dig,
fast jag aldrig ville.

Jag är fast i ett liv utan färg,
utan ljud, utan dig.
Och ändå står jag här,
trasig och förlorad,
fortfarande bärande på en kärlek som bränner.
Du är borta.
Men du är också allt som jag har kvar.