"Du är vacker som en olycka."
En mening från en text jag läst här.
En mening som stannade hos mig.
En mening som blev inspirationen till min egen text.
----

Du är vacker som en olycka.
Inte för att du vill vara det —
utan för att du aldrig lärde dig
att skilja närhet från kontroll.

Du lägger hennes hjärta i din hand
och kallar det förtroende.
Men greppet är alltid lite för hårt.
Alltid en spricka för mycket.
Alltid ett “förlåt” som kommer sekunden efter
att du såg henne gå sönder.

Du är inte bara ond.
Du är även oreglerad.
Du har ett raseri som låter som sanning.
En skam som låter som självinsikt.
En charm som låter som förändring.

Men ingeting förändras.

Hon börjar anpassa sitt tonläge för dig.
Sina kläder.
Sina åsikter.
Sin kropp i sängen.
Allt för att slippa den där versionen av dig
som dyker upp när världen inte böjer sig.

Du tror att det är kontroll
men egentligen är det rädsla.

Du säger att du haft det svårt.
Att du har blivit sviken.
Att ingen någonsin har stannat.
Har du funderat på varför någon gång?

Att vara sårad ger dig inte rätten
att skapa nya sår i andra människor..
Att vara övergiven ger dig inte makten
att hålla kvar någon i ditt liv genom deras rädsla.

Du står framför spegeln ibland.
Ser en man som nästan förstår.
Som nästan tar ansvar.
Som nästan bryter mönstret.

Men nästan räddar ingen.

Det är modigare att erkänna att du behöver hjälp
än att fortsätta spela djup.
Det är starkare att lägga sig på golvet
och säga “jag klarar inte det här"
än att låta ännu en kvinna
bära konsekvenserna av ditt inre krig.

Det har varit nog många kvinnor som fått göra det.
Nog många som fått sätta livet till på grund av en man.

Du är vacker som en olycka.

Men olyckor som upprepas är inte längre olyckor.
Dom är val.
Så sök hjälp.
Bryt mönstret.
Eller släpp henne.

Men sluta låtsas som att du inte vet vad du gör.
En man som vet att han förstör och fortsätter ändå
är inte komplex.

Han är feg.