Det här är inte något jag berättar högt.
Det här är allting jag har gömt.
Allt jag försökt förneka.
Varje ord är ett hjärtslag, varje paus är en tyst gråt.
Det är mörkt. Det är rått. Det är ärligt.
Men, det är jag.

Diagnoserna.
Dom sa bokstäver som om det kunde förklara mitt hjärta.
Som om 3 stavelser kunde tämja stormarna i mig.
Jag nickade. Log. Skrev under på ett papper som kallades mig.
Men ingen ser hur snabbt jag växlar mellan eld och kyla.
Jag är både is och brinnande i samma jävla andetag.
Det är inte en ursäkt. Det är mer ett överlevnadssystem.

Depressionen.
Den drar mig ur sängen även när kroppen inte vill.
Tanken går sönder innan jag ens hinner forma den.
Ljuset i fönstret skrattar åt mig.
Jag minns inte när jag log sist utan att ljuga.
Allt jag gör är att överleva timmar.
Och ingen märker hur mycket jag redan har gett upp.

Ångesten.
Den sitter redan där när jag öppnar ögonen —
som en hand runt halsen jag sedan själv håller kvar.
Hjärtat rusar utan mål, som ett djur som vet att det ska dö.
Jag försöker andas i takt med något som inte finns.
Varje ljud blir för mycket och varje tystnad ännu värre.
Jag biter ihop tills tankarna spricker.
Det finns inget hot —
men ändå skakar hela världen i mig.

Självhatet.
Jag ser mig i spegeln och vill slå sönder glaset.
Inte för att det är fult —
utan för att jag finns där.
Varje misstag ekar som domslut, varje blick är bevis.
Jag vet exakt hur jag förstör, ändå gör jag det igen.
Ingen förlåtelse kvar i mig, bara vanor som luktar skuld.
Jag pratar snällt med andra, men spottar på mig själv i tanken.
Ingen behöver hata mig,
jag gör det jobbet bättre än någon annan.

Skulden.
Jag bär den som hud, inte som börda —
den växer liksom med mig.
Varje skratt känns som ett brott mot någon jag sårat.
Jag förlåter andra lätt, men aldrig mig själv.
Allt gott jag gör känns som att betala något jag inte vet vad det är.
Fri på papper, men fast i min egen dom.
Ingen domare behövs när jag redan fällt mig själv.

Skammen.
Den sitter klistrad på huden, osynlig men tung som bly.
Jag ser mig själv genom andras ögon och vill sjunka.
Varje misstag är en brandskada i själen.
Jag gömmer den, men den hittar alltid tillbaka.
Rösten i huvudet säger att jag inte förtjänar något.
Ibland vill jag bara sjunka ner i golvet och låta världen glömma mig.

Ensamheten.
Tyst, men ändå låter världen, den liksom skrattar utanför.
Har människor omkring mig, men ingen ser mig på riktigt.
Jag pratar, men orden dör i luften.
Jag har vant mig vid att hålla om mig själv.
Telefonen ligger tyst, som ett bevis på hur utbytbar jag är.
Ibland känns det som jag redan försvunnit,
men kroppen inte har fattat det än.

Tomheten.
Inga tårar kvar. Bara en torr brunn i bröstet.
Allt omkring är kulisser utan skådespelare.
Jag vill känna, men fingrarna nuddar bara luft.
Tankarna är vitt brus —
dom säger inget.
Ingen vrede, ingen sorg. Bara ett neutralt mörker.
Och det skrämmer mig mer än smärtan någonsin har gjort.

Hopplösheten.
Jag vaknar men morgonen finns inte, bara mera natt.
Allt jag rör vid förvandlas till ingenting.
Jag är trött på mina egna händer.
Ingen framtid, bara en korridor utan dörrar.
Jag pratar inte om drömmar —
dom dog när jag slutade tro.
Hopp smakar metall i munnen.
Ibland undrar jag om ens döden skulle märka att jag kommer.

Rädslan.
Den sitter bakom bröstbenet, en inkräktare jag aldrig kastar ut.
Jag vet inte vad jag är rädd för, bara att den aldrig släpper.
Varje steg känns som att gå över is som inte håller.
Jag försöker stå still, men den hittar mig även i tystnaden.
Jag lever med skräcken som ett andra hjärta.
Ibland är jag mest rädd för att aldrig bli fri.

Missbruket.
Jag tog vad som helst som lovade tystnad, även om det brände hål.
Det handlade aldrig om rus, bara om att stänga av bruset.
Varje gång jag svor att sluta var en lögn jag berättade för spegeln.
Jag förlorade bitar av mig själv i varje försök att försvinna.
Ritualen: hälla gift på såret istället för att läka det.
Och jag vet inte längre vad som är jag och vad som är kemin.

Sveken.
Löften är papper som brinner snabbt.
Dom sa att dom skulle stanna, men dörrar smäller alltid
när jag sträcker ut handen.
Jag har också ljugit, svikit, lämnat —
jag är inte oskyldig.
Men varje svek lämnar ärr, och dom ärren gör nog mest ont.
Till slut slutar man räkna knivarna i ryggen
och undrar hur många man själv satt där.
Jag tror inte längre på ord, bara handlingar som ändå försvinner.

Smärtan.
Den sitter inte bara i kroppen, den bor i varje minne jag rör vid.
Jag har försökt skrika, svälja, dränka —
men den hittar alltid hem.
Nerver som öppna kablar, som gnistrar utan avbrott.
Ingen ser den, men jag blöder överallt inuti.
Den är inte längre en känsla —
den är en del av mig som ett språk jag talar utan några ord.
Hur mycket kan en människa bära på, innan han spricker helt?

Sorgen.
Jag bar den först som börda, nu är den en kropp runt min egen.
Den sitter i alla ord jag inte sa, alla blickar jag inte vågade möta.
Den luktar av tid som gått förlorad, av namn jag inte längre vågar säga högt.
Jag bär ansikten som spöken i mitt bröst, dom som vakar när jag sover.
Varje minne är en film som aldrig slutar, en film som bara går långsammare.
Jag försöker gråta ut den, men tårarna tar slut före minnena.
Ingen musik kan täcka ljudet av allting som jag har förlorat.
Undrar om sorgen någonsin lämnar mig, eller bara lär mig leva med den.
Den är straff och tröst, påminner mig om att jag fortfarande känner.
Och när jag tänker på allt som gått sönder,
så är det sorgen som fortfarande håller mig kvar här.

Jag står kvar, bit för bit, med allt som gått sönder i mig.
Det här är inte över, men jag lär mig känna varje skärva.
Varje känsla, varje svek, varje smärta —
dom är en del av vem jag är.
Och även om världen aldrig ser eller har sett det
så vet jag iallafall jag själv
att jag har burit allt detta ensam så jävla länge.

Men inte längre.