jag vaknar i samma rum där solen aldrig når in
andas in samma unkna luft som igår,
som alla dagar före
en kropp, en skugga, ett eko
av något som kanske en gång var jag

det finns ingen hunger längre
bara en tomhet som långsamt äter sig igenom revbenen
som en rost som aldrig slutar växa
jag går mellan väggarna som en fånge utan kedjor
drar fingrarna mot tapeten, river små spår,
bara för att bevisa att jag fortfarande kan påverka någonting

det finns speglar i huset
men jag har slutat titta
det är ingen där längre ändå

orden som brukade fylla mig har vissnat
drömmarna jag bar som en skyddsväst
släppte taget för länge sen
nu är allt jag bär ett skal av rörelser
programmerade reflexer för att lura världen
att jag fortfarande lever

maten smakar aska
vattnet river i halsen
och varje gång jag blundar ser jag ingenting
inte mörker
inte ljus
bara ett stort, jävla ingenting

vänner hör av sig ibland
skickar meddelanden fyllda av liv
jag svarar aldrig
inte för att jag inte vill
utan för att jag inte vet hur man pratar längre
som om språket självt har gett upp på mig

jag tänker ibland på döden
men inte som en räddning, inte som en fruktan
bara som ett konstaterande,
som när man noterar att regnet faller
eller att en blomma har vissnat vid vägkanten

jag skriver listor i huvudet
saker jag inte längre bryr mig om
det är alltid samma lista
allt

ibland sitter jag på sängen i timmar
stirrar på väggen tills den rör sig
tills världen börjar falla sönder i kanterna
tills jag själv blir en fläck i bakgrunden

ibland försöker jag gråta
men kroppen minns inte hur
så tårarna fastnar nånstans inuti
som bly i lungorna

nätterna är en annan form av tortyr
tysta, utdragna, skoningslösa
tankarna är knivar som ingen orkar hålla i längre
dom bara svävar fritt, sticks och skär
utan syfte

och morgonen...
morgonen är den värsta lögnen av alla
ljuset försöker smyga in genom gardinerna
som om det skulle spela någon roll
som om något skulle förändras

det finns ingen mening kvar att hålla fast vid
ingen dröm att jaga
ingen vrede kvar att slåss med
bara den stilla vissheten:
att allt som någonsin gjorde ont
har blivit till min vardag
att till och med smärtan tröttnat på mig.

och ändå fortsätter hjärtat slå,
som en förolämpning
som en förbannelse
som ett hån.