Jag går där du föll,
sparkar gruset som ingen längre ser.
Hjärtat slår som ett rop i en tom lägenhet,
och jag vet att jag är nästa.

Du var inte rädd, du bara slutade orka,
och jag är på väg efter dig,
ett steg i taget, varje jävla dag.
Ingen ser det, ingen hör det,
men hela jag rostar sönder inuti.

Dom säger att livet är värt det,
men vad vet dom om oss?
Vi som älskade för hårt,
och hatade oss själva ännu mer.

Jag står kvar där du stod,
andas in dimman du lämnade kvar,
och ber att någon gång få somna
utan att behöva vakna.