DÖD PÅ INSIDAN.
jag vaknar inte
jag stänger bara av drömmen
fötterna går men jag vet inte vart
händerna rör vid döda saker
ögonen ser igenom människor som om dom inte finns
eller är det jag som inte finns
hjärtat slår som ett urverk utan batteri
tiden passerar som en köldvåg genom märgen
jag sitter bredvid mig själv, ser kroppen röra sig,
ett skal som glömt hur man är levande
alla ljud är för höga
alla tystnader är för djupa
ibland skriker jag utan att öppna munnen
ibland blöder jag utan att vara skadad
jag söker värme där det bara finns aska
jag ber om nåd i ett språk ingen längre förstår
folk säger att det blir bättre
men deras röster är som vatten genom spruckna händer
och nätterna...
nätterna är värst.
när allt är stilla och ingen låtsas längre.
när ensamheten sätter sig på bröstet
och viskar: du är redan borta.
jag är ett spöke i mitt eget liv
ett namn utan ägare
ett hjärtslag utan mening
och ibland tänker jag,
att det kanske är precis så här det känns
när man är död
men inte får sluta leva.