jag vaknar inte
jag stänger bara av drömmen

fötterna går men jag vet inte vart
händerna rör vid döda saker
ögonen ser igenom människor som om dom inte finns
eller är det jag som inte finns

hjärtat slår som ett urverk utan batteri
tiden passerar som en köldvåg genom märgen
jag sitter bredvid mig själv, ser kroppen röra sig,
ett skal som glömt hur man är levande

alla ljud är för höga
alla tystnader är för djupa

ibland skriker jag utan att öppna munnen
ibland blöder jag utan att vara skadad

jag söker värme där det bara finns aska
jag ber om nåd i ett språk ingen längre förstår

folk säger att det blir bättre
men deras röster är som vatten genom spruckna händer

och nätterna...
nätterna är värst.
när allt är stilla och ingen låtsas längre.
när ensamheten sätter sig på bröstet
och viskar: du är redan borta.

jag är ett spöke i mitt eget liv
ett namn utan ägare
ett hjärtslag utan mening

och ibland tänker jag,
att det kanske är precis så här det känns
när man är död
men inte får sluta leva.