det är över
men kroppen har inte fattat det än
en sliten marionett,
släpad fram av vanans stinkande händer

hjärtat slår av gammal vana
lungorna drar in luft som smakar mögel och grus
ögonen blinkar ibland,
bara för att det är vad ögon gör

allt annat är dött
allt annat har redan ruttnat bort

jag är en olycka som aldrig städades upp
en grav som ingen orkar besöka

det växer ingenting här
inte hat
inte kärlek
inte ens avsky

bara ett dovt, evigt ingenting
som slickar mina ben rena från minnen

och ändå andas jag,
som ett hån mot allting som betydde något,
som ett sista skälvande bevis på att helvetet inte är eld
utan tystnad
utan rörelse
utan nåd

en kropp kvar utan själ,
ett hjärta som bultar för ingen,
ett eko som aldrig blir till en röst

och när natten faller
är jag redan borta
utan ett spår
utan ett namn
utan ens ett nej.

bara tystnad.