- hur jag minns min bror.
Jag minns hans hand på min axel,
med ett tryck som sa ’jag finns här’ –
nu bär jag samma axel som en börda jag inte kan lägga ner.

Vi brukade prata om framtiden,
bygga drömmar av luft och skratt –
nu är mina drömmar bara ihåliga rum där hans röst saknas.

Jag minns hur han alltid delade sista biten av brödet,
som om han aldrig kunde äta utan att ge bort något först –
nu bryter jag själv, men bitarna smakar bara ensamhet.

Hans nummer ligger kvar i min telefon,
jag trycker ibland på hans namn men jag raderar aldrig,
för tystnaden i luren är ändå mindre brutal än tomheten i mig.

Jag minns hans fotsteg i trappan,
hur de alltid avslöjade honom innan dörren öppnades –
nu är trappan tyst, och jag väntar fortfarande på ljudet som aldrig någonsin kommer.

Jag hör fortfarande hur han skrattade åt små saker,
som när vi gick hem i regnet och han sparkade i vattenpölarna som ett barn –
nu är gatorna torra men jag är dränkt i en tystnad.

Hans tomma stol vid köksbordet stirrar på mig varje morgon,
och jag dricker kaffet som om det kunde fylla upp tomrummet han lämnat.

Hans jacka hänger kvar i hallen,
fortfarande med doften av rök och parfym –
jag går förbi den varje dag, men jag vågar aldrig röra vid den.

Jag hör fortfarande hans röst ibland,
som när han ropade mitt namn från andra sidan gården,
nu är det bara vinden som svarar, och den bär ingen värme.

Hans skor står kvar i hallen, dom är dammiga nu,
som om han bara gått ut för att hämta luft,
men dörren har aldrig öppnats igen.

Han brukade rita klotter på mina papper,
små figurer med skeva leenden –
nu stirrar jag oftast på dom bladen på samma sätt som på gravstenar.

Han lämnade alltid halvdruckna burkar på bordet,
irriterande då, men nu dricker jag ur dem i minnet
bara för att känna att något av honom finns kvar.

Han brukade stå vid fönstret på kvällarna,
tända en cigarett och säga att natten var vackrare än dagen –
nu är mörkret bara en påminnelse om allt jag förlorat.

Men det värsta är faktiskt inte att han är borta,
utan det värsta är att ingen längre skrattar åt hans skämt –
Hela världen blev helt tyst, nästan som om den också dog med honom.
- och det är så jag alltid kommer att minnas, min bror.