Luften bränner i mina lungor,
men jag andas ändå.
För vad annars finns?
Mina tankar är en trasig skiva,
samma ord, samma skrik,
samma bottenlösa hål.
Jag blundar för mörkret,
men mörkret finns bakom mina ögon.

Jag ligger i sängen,
som om den kunde hålla ihop mig.
Men madrassen är hård,
och kylan sipprar in genom sprickorna i väggarna.
Allt är trasigt,
förutom tystnaden,
som ligger över mig som ett täcke jag inte kan slita av.
Jag försöker sova,
men drömmarna har lämnat mig.

De säger att tiden läker,
men vad händer när tiden är ett gift?
Varje sekund skär djupare,
ett långsamt, kallt rivjärn mot min själ.
Jag letar efter en hand att hålla,
men mina händer är tomma.
Det är bara jag här.
Bara jag, och tyngden av att finnas till.

Jag ser mig själv i spegeln,
men blicken är inte min.
De tomma ögonen stirrar tillbaka,
säger inget, känner inget.

Vem blev jag?

En främling i mitt eget kött,
en röst som ekar utan slut.
Och ändå fortsätter jag—

för vad händer om jag slutar?