Jag vaknar till ljudet av ingenting.
Ett tyst eko mot väggar som aldrig svarar.
De stirrar på mig, lika tomma som jag,
lika döva för mina viskningar som världen utanför.

Det är kallt här, men inte på det sätt du tror.
Inte vinden genom ett trasigt fönster,
inte frosten som biter i händerna.
Det är kylan som bor i bröstet,
den som ingen filt eller eld kan värma bort.

Jag försöker tala, men orden är för tunga.
De faller som stenar från läpparna
och lämnar en tyngd i rummet
som om själva luften vägrar bära mig längre.

Jag går genom dagar som genom drömmar,
men det finns inga färger här,
bara nyanser av grått som klibbar fast vid huden.
Jag ser människor, men de ser aldrig mig.
Jag når ut, men mina händer smälter i luften
som om jag är gjord av dimma.

De säger att ensamheten är tyst,
men den skriker.
Högt.
Genom varje timme, varje minut,
ett skärande ljud av ingenting.

Ibland undrar jag om jag finns.
Om jag är mer än ett spöke som vandrar i skuggan
av det jag brukade vara.
Om mitt namn fortfarande lever i någons minne,
eller om jag drunknat i glömskans hav.

Men kanske är detta allt.
En tillvaro byggd av tystnad och tyngd.
Kanske är ensamheten inte ett fängelse
utan ett hem jag aldrig vågat kalla mitt.

Och om det är så, så stannar jag här.
Jag viker mig till den tystnaden,
blir en del av den,
tills det inte längre gör ont,

av att inte bli hörd.