En gång var jag faktiskt en människa,
men nu – nu är jag bara spillror,
massa trasiga fragment som knappt håller ihop,
ett tomt skal där tiden har slutat att andas.
Inom mig ekar ett vrål som ingen hör.

Ångesten är ett rovdjur, vild och obarmhärtig,
den sliter sönder mitt inre,
stycke för stycke, tills bara tomheten återstår.
Jag försöker andas, men världen är ett vakuum,
ett oändligt mörker där inget lever. Inte ens hoppet.

Hopplösheten har tagit mig som sin älskare, och jag sjunker,
långsamt men säkert, i en flod som aldrig når botten.
Jag ser andra leva – de dansar i solen, de skrattar som om livet var enkelt,
de andas som om luften alltid funnits där.
Men jag står stilla.

Bunden av kedjor jag själv smitt, kedjor av skam som viskar i mitt öra:
"Du är en skugga. Du har alltid varit en skugga. Och skuggor lämnar inga spår."

Sorgen är min enda följeslagare, den håller min hand genom mörkret.
Den viskar om allt jag förlorat, allt jag aldrig vågade älska.
Jag känner dess grepp om mig, som ett spöke som aldrig låter mig vila.
Jag ser mina dagar rinna bort som sand,
försvinna innan jag ens hinner känna dem.
Och nu gråter jag inte längre – jag är för tom, för förstörd, för förlorad.

Skammen, min trognaste fiende, är alltid där.
Den håller upp spegeln och tvingar mig att se:
en bild jag inte längre känner igen,
en reflektion som bara visar vad som gått sönder.
Jag försöker gömma mig, men det finns ingen plats att fly.
Den hittar mig alltid, kväver mig med sin kalla hand.
Ja, livet känns redan över -

fast jag ännu existerar.