(Jag vet inte vad man ska klassa denna text som,
fri vers, prosa, nåja iallafall. lite ärliga bekännelser
och tankar från en kille med missbruksproblem.
Kommentarer som "Jesus är räddningen"
undanbedes, det finns andra forum för detta.)

”Jag minns den där natten i november
som att det var någonting från igår.”

Taxiresan till akutpsykiatrin.
Vänthallens kala väggar som ekade av tystnad.
Lukten av sjukhus och alla stängda fönster.
Allt kändes så fel, så malplacerat och missanpassat
och jag kände mig så misslyckad, missbildad och tom.
Förbannade självhat.

Jag hade suttit hemma den kvällen och skrivit dikter
då ångesten kom utan förvarning och inom loppet
av 15 minuter hade jag hunnit ringa runt och leta droger.
För det var de första som kom i huvudet. Droger.
Att jag måste bort, fly, bara komma iväg från det.
Från allting som jag kände.

På den tiden fick ångesten alltid greppet om mig
även om jag skrev, nu hanterar jag det bättre och använder
själva skrivandet som en sorts terapi, det blir lugnt och tyst
inuti den lilla ärtan däruppe om jag sitter med papper och penna.
Enbart om jag skriver för hand så får jag den känslan,
som en sorts frihet liksom. konstigt ändå att det bara är
skrivandet för hand som gör det?
nåja, vi går vidare.

Jag minns när jag satt där i vänthallen
och att det var snurrigt samt att jag hade en miljon
katastroftankar som studsade mellan insidan på huvudet.
Jag lämnade ett urinprov och det visade positivt
på 8 olika substanser.

Det visade positivt på :
Amfetamin
Metamfetamin
Kokain
Subutex
Bensodiazepiner
MDMA
Cannabis
och Ketamin,
samt en promillehalt på 2.9.

Vid det här laget borde man kanske vara död egentligen
men man bygger upp en sjuk tolerans mot alla substanser
och ett pågående missbruk gör att man alltid
har höga värden på alkoholen,
dom fick mig att blåsa 2 gånger för att dom trodde
att alkomätaren visade fel när jag gick normalt
och sluddrade inte märkvärdigt mycket.

När sjuksköterskan sedan ställde frågan :
”Har du självmordstankar nu och har du haft de tidigare?”
Så svarade jag nej och tog en taxi därifrån.
Varför vet jag inte men jag bara for, lämnade 32an,
på Sunderby sjukhus och for hem och fortsatte att ta droger
tills det tillslut blev för mycket för min kropp att hantera
och jag slocknade på soffan med stereon på maxvolym
och köksfönstret öppet mitt i vintern.

Jag har i hela mitt liv som jag vandrat på denna jord
alltid haft en känsla av att jag inte räcker till,
jag har alltid känt mig utanför boxen,
som att jag inte tillhör något, alltid haft en känsla inom mig
av att inte räcka till, sen all jävla ångest kombinerat
med ett destruktivt självhat,
ett överhängande drogmissbruk
och alla dom där förlorade vännerna som jag saknar.

Sköter jag mig nu då?

Ibland, ibland inte. återfallen existerar ju.
Jag tror att alla med missbruksproblematik
tar återfall någon gång det handlar bara om när det blir.
Jag älskade den där snabba verklighetsflykten
mer än själva drogerna därför spelade det aldrig någon roll
vilket substans jag drog i mig, bara det var någonting
som fick mig att glömma bort och flyta iväg
för en liten stund men jag älskade att blanda olika saker.
Kombinationer som Alkohol, Amfetamin, Lyrica och Röka.
Jag vill inte få denna text som att jag romantiserar
varken missbruk eller den livsstilen men dom drogerna
funkade väldigt bra ihop för mig.

Alkoholen som ni kanske vet om ni dricker,
gjorde mig mer avslappnad och Amfetaminet,
slog ut den värsta fyllan så man aldrig blev ”för full”
för det hatar jag, gjorde alltid bort mig då på ett sånt sätt
i att man sagt någonting olämpligt eller den gången
då jag var ung och dum och sparkade bort en backspegel
från en polisbil för en vän sa att jag aldrig skulle våga och
jag skulle få en back öl för det. Sagt och gjort
så blev notan en Fyllecell och böter på 8800 kronor.
Nästan alla dåliga beslut eller idiotisaker
som man har lyckats göra har i regel varit då alkoholnivån
varit alldeles för hög.
Jag tappade helt bort tanken på konsekvenser.
Jag blev modig på ett idiotiskt sätt
och omdömet var aldrig det bästa.

Men alkoholen tog bort värsta toppen på Amfetaminet
så man inte blev så jävla stirrig och fjuttad som vi säger
men man fick ändå det där drivet jag älskar,
sitta å fastna i sin egna bubbla och pilla i saker,
(Ni som tagit amfetamin vet exakt vad jag pratar om).
Lyrican kom med lite vingel i benen
och jag började flina av det och sen då rökat
som gav mig hungern tillbaka som Amfetaminet alltid
lyckades att ta död på sen så garvar man rätt mycket
då man rökt en liten brajja vilket också var ganska trevligt.

Har slutat räkna mina nyktra dagar utan jag lever hellre
en dag i taget, hade en app förut som höll räkningen
men den gav sån jävla fet ångest när man var tvungen
att ställa om den på noll och inse att, fan,
jag har fuckat upp allting igen
och besvikelsen över sina handlingar var sen ett faktum.
Kallas väl egentligen självinsikt någonstans
om man ska se det från ett sånt perspektiv.
Vet inte exakt hur många dagar jag har varit nykter
men sista återfallet var 21-25 December 2024.
Då dog min finaste vän, Dallas,
som har kommit på tal i mina andra texter
som t.ex "Det har gått ett år nu".

Kommer jag vara nykter resten av livet då?

Kanske, kanske inte.
Jag kommer inte lova några löften,
men jag vet iallafall en sak,
att jag kommer att vara nykter,
åtminstone en dag till.