Två mödrar bär mitt blod:

Mode Gryning är dagg på min hud, nyfött liv och förundran.

Moder Vinter är iskall andedräkt, rädslofrusen själ och ett par nedfällda ögon.

I skogens rand
står skogsrået, skugglikt, leende,
hon talar med rösten av rot och mossa:

Vad är du rädd för, människa?
Vilken sanning gömmer du undan?

Jag går försiktigt in i grottan,
i Bergakungens sal av sten,

Där ekar domen:
Din skuld är oförsonad.
Aldrig kan den bli något annat.

Rädslan tynger magen, letar sig ner i mitt eget moderliv. Sorgen bränner under ögonlocken och gör leendet matt.

Men skogsråets öga glimmar i mörkret,
hon ser skatten dold i sten:

Din ryggrad är smidd av prövning, viskar hon så att grottans blöta väggar ekar som av vinden.

Här finns gränser som inte dömer.
Här finns kärlek djupare än ljusets land.
Här finns det fullkomliga nuets extas.

Så är förståelsen paradox:
Mörkret bär som ljuset bär,
domen prövar, förlåtelsen föder.

Tyngden är vingens rot.
Ur sten springer källan.

Rädslan är kärlekens port.