Glöden har nästan slockat
Jag tvekar ändå
Vill inte lämna
Rör lite bland de förkolnade pinnarna

Allt är tyst
Ingen kamp
Inget löfte

Jag är inte fången
Ingen håller mig kvar
Men ändå är jag inte fri

För hur kan människan vara fri någonsin
När allt hon kan bero på är sitt eget förnuft
och förnuftet inte är något annat än berättelser om vad som varit
och drömmar om vad som ska bli

Det är lätt för den som inget äger att säga att det enda som finns är nuet

Men jag minns stormarna i de gråa nätterna
hur varje ord kunde välta ett bord och hur luften mellan oss vägdes för att kunna avgöra vad som skulle ske i nästa stund

att tilliten mellan oss bars så försiktigt som en bricka med frukost på bara fötter ut i gräset

Jag vet att det inte är bara mitt ansvar att laga och vidmakthålla
Jag vet att det inte är mitt fel att tiden inte består
att eld brinner ut
att hus förfaller
och att människor man önskade ha hos sig för evigt,
och därför tog för givna, försvinner

Träets doft i ett gammalt hus
Tända ljus på en skogskyrkogård

Du väger inget längre
Du andas som marken efter regnet
Inte hoppfull
Inte förtvivlad

Men sann