Natten till julafton är lång.

Det är tyst nu.
Inte tomt –
bara tyst på det sätt som uppstår
när något har slutat ropa.

Mörkret håller fortfarande kylan fast i marken,
men ljuset har börjat arbeta
utan att fråga någon om lov.

Det gör det alltid så.
Som muskler under huden
rör sig för att kunna släppa taget.

Allt som fallit samman
gör det inte av hat,
utan av utmattning
och av tiden som passerar.

Inget orkar längre bära
mer än sitt eget namn.

Jag står här
med färre röster omkring mig
än någonsin förr.

Kanske är det därför
jag nu hör min egen röst tydligare
och känner fler sanningar i kroppen.
Det är inte samma sak som ensamhet.

Bakom mig:
platser jag älskat,
människor som varit mitt allt,
men som inte längre kan möta mig
utan att vända bort blicken.

Framför mig:
inget färdigt,
bara en doft av hav.

Han var verklig där i stallet den natten
då änglarna sjöng.
Så liten.
Så ensam.
Och ändå var vägen utstakad.

Det är min gloria i natten:
att Gud ser det
som jag inte förmår,
och att de mirakler som sker
är Guds inkarnation
i vår tid.

Till dess
andas jag
i stilla förväntan