Skogen böjer sig i ett ljudlöst samtal.
Våra ord har sedan länge tystnat.
Allt som hörs är vind, skog och steg som söker fäste i oländig terräng.

Närvaron är någon annanstans,
samtidigt så intensivt här.

Jag går bredvid och lyssnar.
Hur låter hans tystnad?
Vad rör sig i den koncentration som är hans?

De säger att han inte kan fokusera.
Men de har inte gått med honom här,
där solen plötsligt bryter igenom och får hans ögon att skifta —
nästan som ett leende utan mottagare.

Jag skickar en påse nötter.
Han tar en näve, stoppar den i munnen,
ser på mig en kort stund.
Sen fortsätter vi.

– Gillar du tallar eller granar bäst? frågar han.
– Tallar ger mer mossa och svamp, säger jag.
Granar blir mest barr.
Skogen är tystare under granar.

Han fortsätter gå, böjer sig ner och tar upp en ört.

Kanske är det så vi är:
två resonanser
som ibland råkar befinna sig på samma plats.