Sorgen bär sina nakna grenar och jag tar tillvara varje tillfälle till skönhet. En fågel som lyfter mot gråtung sky. En örn vid kanten av en landsväg. Isen som ligger krossad i farleden. En ändlös mening i en enkel roman.

Hur blev det såhär? Du brukade vara så nära så nära.
Nu är du borta. Mitt inre barn sitter ensam, uppkrupen i en madrass på en vind och sjunger toner i moll. Skönhet som motar. Sjung, älskade, sjung!

Jag försökte fråga. Vad blev fel? Men mina frågar studsar i en tom rymd och landar som en nyfiken glimt från en nymåne en tidig vinterkväll. Skönhet.

Kvar är jag och ett par bruna ögon och en blöt nos. Jag lever vidare med brännande minnen vattnad i saknad. En stund, en skönhet i taget.