Vi är alla trasiga

Långt ifrån fullbordade

En del har sprickor som ljuset flödar fint igenom

Andra skyler hålen med falska kläden i vackra mönster i

av gift impregnerade färger

Tygen, tunna, står sällan stormvindar emot

Det tjuter elakt då när blåsten tar i och viner genom märg och ben

Regn får sedan väven att ruttna

På vissa, av detta tyg täckt

Men på en del rinner det bara igenom, de otäckta springorna

Och solen strålar värmer snart igen

Vi är dock alla trasiga

Ej fullbordade

Långt ifrån hela

Det fattas alltid något

där vi haltar fram på livets stig som även den kan vara bemängd med defekt,

såsom stenar, gropar och ibland alltför skarpa svängar 

Lätt blir det att snubbla till och trilla i diket ner

Det finns också medvandrare som vill knuffas 

Vissa för att få dig att falla, andra för att få dig i en annan riktning, eller kanske bara framåt, några vill kanske förbi, i sin brådska att nå fram

Inte lätt att veta alltid vem som har rent och gott syfte i säcken

Särskilt svårt när några är skylda i färggranna stycken i färger impregnerade med ont gift 

Inte lätt att veta heller varthän det barkar, skog eller äng, hav eller grotta eller rent av återvändsgränd

Målmedvetet famlar vi ovissa om vad målet månde vara och bli

Det enda riktigt säkra är att kärlek är och där kärlek är är det kärlek som håller oss samman 

Slingrar sin blommande grönskande ranka att täta långsamt sprickor, springor och språng, luftigt och ändå skyddande och stärkande

Ger tro och hopp utan tvång, men med tillit och hälsosamt tvivel verkande

Eva Akinvall 251022