Adam och Eva födde sina barn varav ett var jag.
Som bebis var jag älskvärd.
Kanske för att ingen såg,
mina gnistrande ögon.

Den lydiga lillflickan blev en dag en vild svan.
Som flaxade med sina vingar tills blåsten var hennes.

Jag formades till en kortväxt figur med ett temperament marinerat i chili.
Gillade man starka smaker gick jag hem.
Om inte, stängdes jag in i en kategori för de evigt förlorade.
För jag var den svarta svanen.
Den som Gud pepprat till.
Ibland rymde jag ur min beteckning och försökte tvätta mig vit.
Men det lyckades aldrig. Varför förstår jag idag.

Mor och far läckte tårar vareviga dag.
De analyserade sina fel.
Och ringde psykologer för att få en analys. En förklaring. En tröst.
Men svanen simmade vidare.
Med sin nyfikna hals dök den i de mörkaste dammar.
Kravlade i de smutsigaste träsk.
Men aldrig var den rädd. Olycklig. Eller ensam.

Jag var den vilda svanen.
Den som ingen förstod.
Som inte gick och tämja.
Varken då.
Eller nu.