Välkommen på äventyr i Juleå!

godord till behövande...

... vad livet vaskar fram åt oss av gott det gör oss tillfreds... bibehåller vi bara den känslan länge nog förvandlas den till känsla av att vi har ett värde... du är värd det goda precis som alla människor är... men de som faller mellan stolarna kan utveckla en bitterhet... "jag e inte bitter"... den frasen känner många igen ifrån Robert Gustavsons humoristiska komedier... att ha självironin i beredskap det är något en kan vara stolt över om en har... det får oss att repa mod att stå emot att permanenta den destruktiva bitterheten... och för att göra dig stolt vill jag säga: du duger precis som du är... även de dagar du ger uttryck för din bitterhet... den fyller till trots en funktion... ja vad menar jag nu?... jo att bitterhet i sig inte är farligt att känna eftersom att kännas vid något är gott... så fortsätter jag på tanken: inget ont som inte har något gott med sig - och vänder på det - inget gott som inte har något ont med sig... ja det tål att tänka på!... 

UPPTÅG I JULEÅ lucka: 9

...  snötäcket låg tjockt över Tomtegården efter gryningens snöfall... Tomtemor satt vid spisen och högläste för alla som var vakna i huset... "bortom Turmalinberget stod ett ensamt träd... vid skuggan av dess fot... det var ett snötyngt stort träd vars grenar börjat böja sig mot marken... himlens moln vilade i dess vida krona... där satt en luggsliten ensam domherre och sjöng ensliga toner... en sista kotte föll ned i snön i hopp om att bringa ett frö att gro sig grönt till våren... ett frö anpassad till livet i skuggan utav sitt träd som skuggas av ett berg... men domherren var hungrig och utsvulten och gav sig ned mot marken för att äta... en domherre som solen, trädet och jorden alltid älskat... men domherren kände sig ändå övergiven... nu åt den upp det sista fröet... det var det gamla trädets sista frö... men domherren visste inte... precis då föll trädet till marken med ett väldigt brak... med nöd och näppe klarade sig domherren ifrån att skadas... som om trädet ville skydda fågeln... den visste att ett frö kan flyga med vinden på olika sätt... ibland inbäddad i en fågels mage som inte alltid klarar att bearbeta det hårdsmälta fröet... så flög domherren vidare"... Tomtemor (nu Tomtemormor) hade precis läst lucka:9 för Nisselina och Ika som lyssnat med stort intresse... vad spännande! pep Ugglan Skuggan svagt och hoade... oj vad alla blev glada att äntligen höra Skuggans röst... när ni kommer hem ska vi baka pepparkakor för det är Anna-dagen idag - men nu flickor är det dags att gå till skolan, så så, skynda på! sa Tomtemor uppmuntrande... de tittade ut och såg att det fallit nysnö... den var kritvit och gnistrande vacker... det utbrast inom dem en lyckokänsla... ja ni vet hur den som älskar nysnö kan känna!... Ika och Nisselina tittade upp emot gryningshimlen men det var dimmigt idag... så de kunde inte se stjärn-ringen... de grunnade på när de skulle få se den igen och få reda på vad det var?...

... Rurik Stålfåle hade plogat upp gårdsplanen... nu stod han och väntade på att ta dem till skolan... hoppa upp flickor, nu kör vi! sa Rurik... men då hajade flickorna till... kolla Nisselina, Rurik är förändrad, hm är det verkligen Rurik det där! sa Ika både lite roat men också betänksamt... hm, ja, få se här, jo men det är nog en uppdaterad version av Rurik, men hur? är det Staffans verk mån tro? sa Nisselina med forskande blick... Staffan Stalledräng stod morgon-stum... nej, det är Älvan Segloria som har fixat mig, hon tycks kunna laga allt! svarade Rurik tacksamt... oh vad fin du är Rurik! sa Nissen yrvaket då han just stigit ut ur Tomteverkstaden... åk nu flickor så ni inte kommer försent till skolan! manade Staffan som vaknat till alldeles nyss...  så for Rurik iväg med flickorna i en väldig fart... men halvvägs till skolan kom oron att Rurik åter skulle luras... så flickorna höll ett extra öga på honom... precis som de kom fram till skolan sprang alla barnen fram till dem som om de var kändisar... ja alla ville säga hej... men så dök hunden Sickan upp i vimlet... hej på dig vännen, vad gör du här, har du smitit igen!? sa Nisselina och go-klappade honom... då såg hon Albert en bit bort och vinkade glatt till honom... Sickan var obrydd över goset han bara sniffade intensivt under Rurik Stålfåles motor... men vad har du där? sa Ika överraskat till Sickan... Sickan kom fram med en råtta som han höll i svansen mellan tänderna... och underifrån motorn kom två råttor utspringande viftandes i försvar... Rurik Stålfåle stack iväg som en pil för att fly råttorna... Albert skyndade till undsättning... ja nu stod han, Ika och Nisselina där med världens alla frågor... ja vad hade råttorna där att göra?... och hur skulle de ta sig ifrån skolan sen då Rurik Stålfåle bara stack?... ja det ni, det är morgondagens äventyr!... vi ses då!...

Solsken på er så länge! /:) Solstrale 

Tack på förhand för läsning

applåder och bokmärkning!