Det finns platser som hittar en
innan man förstår att man hör hemma där.
Städer där ljuset faller långsamt,
och vattnet bär på namn som bara du och jag känner.
Mellan dina öar lärde jag mig att andas på nytt,
som om varje bro bar en egen rytm
och varje vinter visade mig vägen tillbaka till mig själv.

Jag föddes inte vid dina stränder,
men du tog emot mig utan att fråga,
lät mitt liv vävas in i dina kyliga dagar
och dina nätter som glimmar som guld över vattnet.
Och nu, när avståndet är stort,
saknar jag dig som man saknar det som inte går att ersätta:
inte som en plats,
utan som en del av själen som stannade kvar
och fortfarande ser mot horisonten genom mina ögon.

Du är staden som inte bleknar,
den som tyst uttalar mitt namn,
den som fortsätter att slå inom mig
med en mildhet som ingen avstånd kan tysta.