Den här morgonen har ännu så länge inte varit mer, eller snarare
annat, än absurd, måste jag tillstå. Det är märkligt, för morgnarna
har liksom blivit något att lita på, att se fram emot, jag ligger på
nätterna och längtar efter min käre vän Morgonen, den är alltid
likadan, jag har rutiner, morgonrutiner, och de skall följas, enligt
min mening. (Och jag skriver långa meningar nu, märker jag, och
proppar dem fulla med kommatecken och det är emot reglerna, det vet
jag väl, och jag tror jag ler litet åt det, nu skulle de se mig,
mina gamla svenskalärare, de skulle se mina långa meningar och alla
kommatecknen och de skulle skaka på huvudet och sucka över att jag
aldrig lärde mig någonting, som till exempel att det heter ” svensklärare” och inte ” svenskalärare”, fast just nu struntar jag i
det, för jag är skör, som en orchidé, jag kräver noggrann skötsel
för jag är ganska ovanlig och komplicerad, och jag har läst Erlend
Loe och han älskar kommatecken och långa meningar, han vältrar sig i
dem och jag har stor aktning för honom, jag har infiltrerats av hans
skrivsätt, det är ett enkelt skrivsätt och nu är jag alltså så att
säja cirkelrubbad på grund av den här morgonen, så nu kopierar jag
Erlend´s långa meningar och skit i det, alla svenskalärarna, så
lever ni längre.)
Mina morgonrutiner är till för att följas till punkt och pricka. Jag
vaknar alltid tidigt, trots att jag disponerar över min tid lite hur
jag vill, men jag tvingar mig upp, jag känner mig viktig för att jag
tvingar mig upp och det är inte det att jag stiger upp tidigt, det
är inte gott nog, jag måste dra mig upp ur sängen och känna mig
mörbultad, jag tänker att jag orkar inte, inte än, jag borde sova
vidare, men jag kan inte, för hela världen väntar på mig, jag måste
upp till varje pris för att trycka på den gröna knappen, så att
tunnelbanan kan starta och caféerna öppna och det måste göras nu och
sen kan jag belöna mig med en kopp kaffe kanske.
Och jag har ju förtjänat kaffet, jag kräver det, för det är jag som
öppnar skolorna, grundskolorna alltså, jag sa redan från början att
gymnasierna får sköta sig själva, jag kan ju inte hålla reda på
allt, jag har inte tid, jag måste sålla, så gymnasierna får öppna
lite hur och när de vill, det ligger på deras bord, för jag ska ju sköta så mycket, jag och solen, det är vi två som tar hand om det
mesta, det är inte mycket som blir gjort om inte vi ordnar det.
Jag är en viktig människa och solen är en viktig sol och nu kan man
fråga sig vad jag gör på ett café på Tjärhovsgatan klockan sju på
morgonen en fredag, det är inte min stil, det ingår inte i paketet
och det stör mig, jag har vacklat ur min bana, jag älskar paketet,
men nu sitter jag här, klockan sju och jag hade suttit här klockan
fem över sex om det hade varit öppet då, men det var det inte, då
hade de släppt in mig när jag stod där och knackade på och tittade
in genom fönstret och var jobbig och uppretad.
Så jag gick hem och hämtade papper och skrivdon och det tog en jävla
tid att hitta papper, jag fick dra fram allt som ligger instuvat
under sängen, jag rev fram allt, och det tog förstås en massa tid,
jag hittade lathunden, eller vad den kallas, lathunden till
digitalkameran och jag tittade i den, men inte på svenska, skit i
svenskan, tänkte jag och jag skulle lika gärna kunnat läst i den
upp- och- ner, så mycket kunde jag urskilja och jag vände den upp-
och- ner och tänkte att nu skulle de allt se mig, tyskarna och
svenskalärarna och många andra för den delen, nu skulle de se mig
sitta här och svettas och läsa ur lathunden på tyska; det hårda
språket, men inte på vanligt vis, utan felvänt, jag har vänt på den
med flit, för att reta tyskarna precis som de retar mig, med sina
bratwurst och bilar och det där språket, som jag förstår
tillräckligt väl för att det ska heta att jag verkligen är urusel på
det, också detta retar mig, ska jag kanske bli tvungen att lära mig
tyska språket en gång för alla, undrar jag nu.
Och det här tar, som sagt, väldigt lång tid, jag skulle leta efter
papper att skriva på och nu ligger det bråte över hela golvet, det
är skräp överallt och då blir jag litet stressad och vänder mig om,
instinktivt, jag vänder mig mot utgången, det vill säja min hall,
som om det låg i min natur att fly fältet vid minsta stressmoment
och det ligger nog i min natur, kom inte och låtsas något annat, och
då kom jag på det!
Pappren har jag lagt i en låda i hallen, det var därför jag vände
mig ditåt, det var en instinkt att hitta det jag letade efter, inte
en att fly, och jag tog en hel bunt papper, för man vet ju aldrig
hur länge jag blir sittande på café, skrivandes, det kan ju ta hela
dagen, den är ju redan absurd den här morgonen, den är kaotisk, och
så slår det mig att jag skulle behöva en linjal också, en stor
linjal, så att det blir litet struktur och ordning för det här
funkar inte, men jag höjer ribban ytterligare för jag får syn på en
sån där grön plastskiva med olika stora mallar på cirklar i, det är
klart att jag behöver en massa cirklar om jag ska skriva något, t.
ex ett brev, det är så självklart, det är nästan viktigare än själva
texten i sig för helvete.
Fickorna är fulladdade med diverse intellektets verktyg och jag
känner mig nu redo att berätta om denna sjuka morgon.
Jag vaknade på ett mycket olustigt sätt, på ett förvånat sätt och
sånt är jobbigt, för det måste betyda att något störde min sömn, men
vad var det då, har något exploderat, drömde jag nåt som plötsligt
tog slut, helt abrupt tog slut och lämnade ett stort och skrämmande
hålrum efter sig, som jag vaknade av och blev rädd och förvånad av,
för det hade kunnat vara en orsak, en ganska naturlig orsak, som ett svart hål i rymden, det skulle nog göra vem som helst rädd och
förvånad och det var jag nu, till en början var jag bara förvånad,
men i takt med att jag tänkte efter närmre, blev jag också litet
rädd, för vi människor räds det vi inte känner till, har jag hört.
Och det knackade och bankade i mitt huvud, vilket var högst
obehagligt, så här ska det inte gå till när man vaknar, inte när jag vaknar i alla fall, för jag är morgonrutinernas mästare, det ska
ingen ta ifrån mig, så vad var nu detta, jag förstod ingenting, så
ställde jag mig upp, helt naken, har jag sovit helt naken nu igen,
herregud, vilket misstag, och det är svinkallt, för fönstret står
öppet, är det fönstret som bankar och knackar, frågar jag mig då och
ser efter, men nej, det är vindstilla och solen har inte hunnit hit
ännu och nu när jag ändå håller på att undersöka och mäta, kollar
jag upp gradantalet och det är minusgrader! En jäkla massa
minusgrader, inte bara en eller två, utan sex minusgrader, kanske
till och med sju, för jag ser inte så noga, ögonen har inte riktigt
vaknat och vad fan är det som knackar, det är så irriterande. Jag är
helt näck, halvt blind och det är svinkallt i rummet och oljud. Helt plötsligt fick jag syn på oljudet, ja, jag fick syn på det, det
satt och tryckte i det högra hörnet av lägenheten, fast exakt vart
visste jag inte, det var till en början omöjligt att urskilja, men
nej nu j-vlar, det är hon; min förbannade klena grannfru, det är
klart att det är hon, hon sitter där, nerkrupen i ett hörn; som också är mitt hörn, för väggarna är inte mycket tjockare än luft,
eller kanske som hennes hudlager, så tjocka är väggarna här och det
skulle lika gärna kunna ha varit luft, och plötsligt var jag inte
rädd och absolut inte förvånad, för den här grannfrun förvånar mig
aldrig, hon hittar alltid på nåt djävulstyg som är sådär lagom
jobbigt, aldrig nåt extremt, det är ju inte som att hon smäller i
det där hörnet med en stor slägga, nej hon ligger där, lutad över
sina små tunna knän, ser jag tydligt framför mig, och knackar med en
tjock, eller massiv, men liten silversked, som är lätt för henne att
hantera och ibland måste hon somna till, för det blir små korta
pauser av oregelbunden tidsrymd, så jag tänker mig att hon somnat
till, eftersom att hon egentligen är trött, men hade ställt sin
väckarklocka på en sisådär 05.35 för att krypa bort till det där
hörnet, som vi delar, och knacka.
Knacka tills jag vaknar, eller får en hjärnblödning i sömnen, det
var nog det hon eftersträvade, den häxan, detta är ett mordförsök
och ingenting annat och nu satt jag där i hörnet med henne och det
enda som skilde oss åt var ett lager av hennes hud, och jag var
naken och nu kände jag mig genast ännu mer naken, för hon har säkert
nattlinne och morgonrock, hon ligger steget före, hon har ju
planerat allting, jag är övertygad om att hon har laddat upp med
täcken och kuddar, bullar och kakor och en termos med rykande hett
kaffe, nej inte kaffe, det slutade hon missbruka- när var det nu,
-98, det var inte nyttigt för hennes tunna hud, så hon dricker thé,
förmodligen jordgubbsthé eller något annat sött och artificiellt,
hon har sött extrasötat låtsasthé i termosen och kanske knaprar hon
i sig en kaka as I speak, och hon drar sig inte för nåt, kärringen,
hon ska ligga där och knacka tills jag blivit tillräckligt störd,
eller förstörd, av det, rabblar hon tyst för sig själv, som ett
mantra och fnittrar till av förtjusning.
Men vad ska jag göra då? Först skulle jag till att knacka på samma
ställe som hon knackar, men det vore för enkelt, så jag hindrar mig,
jag vill inte ge henne den lätta, jag måste hitta på något mer
kännbart, så jag går bort till min musiksamling, fortfarande naken
och jävligt frusen till och med, men det kan inte hjälpas, tiden är
knapp, tiden är knapp och dyrbar när hämndens klocka klämtar, och
vad är klockan, jag ser på mobilen att hon är ungefär kvart i sex,
min mobil är alltid felinställd tidsmässigt, men ungefär kvart i
sex, kanske närmare tio i och finns det inga regler i det här huset,
får folk bete sig precis hur som helst, ligga och äta kakor och
dricka sitt skitthé i ett hörn och knacka med en silversked bara för
att jävlas, eller eventuellt för att döda, ska det vara så?
Och nu ska jag välja musik, jag känner för Cornelis, för det är vad
jag brukar lyssna på när mina morgnar är rutinenliga, men detta är
sannerligen ingen sådan morgon, jag tänker bränna på en Hole-skiva,
men nej förresten, Händel´s Watermusic, bara för att förtydliga att
jag är större än hon, mycket större, men jag kanske inte borde vara
större, det är nog vad hon väntar sig, hon älskar att vara liten så
att hon kan få ligga i sina små vrår och reta gallfeber i oss stora
människor. Men hon har råkat på mig nu och det är synd för henne
det, för jag tänker lägga mig på precis samma nivå som hon är,
varken högre eller lägre, nu ska hon få, jag kan knappt bärga mig,
Ibrahim Ferrer som joddlar sydamerikanskt gettoslang till
infödingstrummor, där fick du Looman, där fick du och ” Looman”, vad
är egentligen det för ett namn, det är lika eget som det är
idiotiskt och krystat, som ditt thé, och jag har inte jättehög
volym, för jag är ju inte född igår och det är inte Looman heller,
vi är födda precis samtidigt, vi är rivaler, men jag vinner, jag
håller på att vinna, för hon tänker sig för lite grann och sen
börjar hon knacka i ren förvirring och förvåning, så nu vet hon hur
det känns.
Men min hämnd är inte avklarad än, jag river fram kläder, fort som
blinken, stora, mörka, tjocka kläder som man med fördel skulle kunna
ta på sig om det blev krig, kläder som skyddar mot allt möjligt,
sockor tar jag på mig också, du vet såna där stickade gråmelerade,
heter de ”raggsockor”, vi säjer det, jag har på mig raggsockor och
krigskläder och till och med en militärkeps; en keps tillhörande
milisen, och så tar jag min plånbok och gör sorti.
Det heter sorti när man lämnar på det sätt jag gör. Jag stänger av
gettoslanget efter att jag öppnat ytterdörren, bara för att
kärringen, häxan, ska höra ute i porten hur besvärad och
irrationell hon gjort mig, tanken är att det ska skrämma upp henne
en del, hon ska tanka att: oj då, nu har jag allt skitit i det blå
skåpet, nu har jag retat upp en person som är på precis min nivå, så
jag vet hur svår hon kan vara att ha att göra med, å fy min skapare,
och nu är hon irrationell och lämnar lägenheten, lämnar hemmet, i
vrede, och det är mitt verk, det här och vi är lika jobbiga, men hon
är irrationell och det är ju aldrig jag, så nu blir jag rädd!
Nu är hon rädd, Looman, jag har vunnit. På bortaplan, som det säkert
heter.
Och så rusar jag ut, det smäller i dörren efter mig, med vilje så
klart, men det kan hon aldrig bevisa, hon kan inte klaga över att
jag smäller i dörren med vilje, för den är inte helt enkel att
stänga utan att det smäller litet, det kräver sin fina teknik och
klockan är ju bara lite efter sex i ottan, det är bara jag och häxan
som är vakna, så hon har ändå inga vittnen, det står ord mot ord den
här gången, men caféet som öppnar klockan sex, det öppnar inte alls
klockan sex, det öppnar sju, det har det tydligen alltid gjort.
Så jag får gå hem igen och river fram bråte och hånar tyskarna, och
knackningarna har självklart upphört nu och det är inte alls någon
överraskning, för hon är en hagga, Looman, en förutsägbar hagga som
nu fått finna sig i sitt nederlag, hon kanske ångrar sig, det får
man väl hoppas, inget skulle glädja mig mer just nu.
Och jag sitter på café igen med mina söderbröder och det är trevligt
och gemytligt och inte alls ensamt, men Looman är ensam och
tunnhudad och vem bryr sig.