Vi kom körande i ca 50 och var på väg in i en vägkorsning. Plötsligt kommer en snabb bil från vänster och jag hinner inte bromsa eller väja. Det blir en bra smäll. Vår front mot hans högra sida. Jag får inte upp vänster dörr. Vår bil slocknar medan han kan köra sin åt sidan. Vi krockade mitt i korsningen.

Han rusar ut och öppnar vår högerdörr och är förtvivlad. Han såg oss inte. Han är van förare med lastbilskort men såg inte lämna företräde skylten.
Han ber om förlåtelse säkert fem gånger.

Vår front är mos. Bärgas så småningom. Efter 15 minuter i 22 graders kyla kommer en brandbil. Polisen en kvart senare.

Vår son hämtar hem oss. Allt är upp och ner men vi lever.

Nu är vi på akuten med min hustrus bröstsmärtor och min svindel...trots att kuddarna inte behövde utlösas så var det ju ändå en rejäl smäll. Vi får se så småningom om jag fått nåt åt nacken.

Man blir så arg och rädd och glad åt livet.

Det kan gå åt på en blinkning.

Jag tyckte så om den bilen.

Men nu handlar det om oss.