I kapellets enkla sal
satt hon,
den åldrande kvinnan,
på den hårda träbänken
dit solen strålar
letat sig in genom en glugg
i den grå stenväggen


Hela dagen satt hon där
tålmodigt väntande
tills solens strålar byttes mot
månens sken
Detta himmelska ljus
som under ett ögonblick
lyste upp hela universum


Där solen tidigare värmt kvinnan
letade sig månljuset in
det svalkande omfamnande månljuset
som fick friden att lägga sig
i hennes trötta kropp
och i hennes hjärta


Insikten om meningen
med hennes liv
kom till henne
och hon var äntligen
redo att vandra hem


Hon skulle slutligen få lägga
sig till ro utan att möta solens
pockande ljus,
månen och natten vann
och kvinnans lidande var över


Vilan, stillheten, ljuset var i harmoni
och hon log sitt eget sista leende
inte menat åt någon annan än Vår Herre