jag går runt i en tom skolkorridor
med bästa vännen vid sidan,
jag letar efter dig på samma sätt som jag letade
efter min mamma när jag hade tappat bort henne på billhälls,
när jag var fyra.

det känns som ett hopplöst letande, att springa fram
och tillbaka utan någon vidare framgång. alla hyllor
och skåp bli plötsligt så höga och vem vet, kanske finns
du bakom något hörn fem meter ifrån, där jag inte letade.
till slut, för det mesta, så hittar man ju dig stående där i
korridorerna med en kundvagn full med mat.
eller i detta fallet, med en randig tröja och med ett par människor som själ din uppmärksamhet.

då behövde man bara ropa mamma så fanns
det en stor varm famn som fångade upp en och
en axel som torkade upp tårarna som samlats
efter den där hopplösa, onödiga saknaden. men nu då?
jag vänder mig bort en sekund för att inte verka konstig,
vem står liksom och tittar på en människa
i ett år tills människan vänder på klacken och
går åt ett annat håll? det gör jag, eller nej,
det skulle jag vilja göra kan jag tala om.
men jag vågar inte
självklart, för min del, så kollar man in i
den mörka tegelväggen för att sedan återuppta blickfånget.

men då blir korridorerna tomma igen, allt jag ser är skåp,
i alla möjliga färger med massa fula lås på.
jag ser röken efter dig, eller min bästa vän ser den iallafall,
ibland, så jag försöker man jag hör inga brandvarnare
som klingar i huvudet.
om jag bara visste vad du gjorde, och vem du var
så hade allt varit så mycket lättare.
jag tycker inte du borde bli överraskad om jag kollapsar
framför dig, när jag inte längre kan kontrollera mig
(du vet, jag vill själa din uppmärksamhet för en sekund).

det finns nog inget som gör mig så varm,
som att möta din blick, då du för en sekund är min.
min min MIN!