men det är väl så det ska vara, inte ska väl jag.
nej, jag ska inte. jag vill inte. jag kan inte.
du ska, dock så vill du kanske inte men jag vet att du kan
om du verkligen skulle våga försöka.
bollen ligger i dina händer och du får välja,
gå du upp med den på ett riktigt högt och brant berg,
leta upp närmsta vattenhål några tusen meter ner
som ser trevligt ut och släpp taget.
tappa din boll, tappa mig
som jag ville att du skulle ha, men aldrig tog emot.
varför skulle du?
jag kastade min boll till dig,
du tog inte mot den men på något konstigt sätt
så fick du den i alla fall.
men så är det väl när man har makten och konsten att klara av att lägga sitt liv i någon annans händer.

men vet du vad? jag mår ingenting,
jag är inte glad. jag är inte ledsen
jag är tom. tom på luft, precis raka motsatsen
till bollen som är full med luft. för du vet väl?
jag kastade ju min luft till dig. jag gav dig
allt men allt jag fick var just ingenting.
luften gick ur mig, du stal den nästan utan
att ens själv vara medveten om det.
nu har jag ingenting,
jag är
tom.

jag fick ett gott skratt när jag tänkte på
vad som skulle hända om jag gick fram och gav
dig en rejäl smäll så du tappade mig som du
inte ville ha. skulle jag då hitta mig själv efter
spillrorna av bollen, inte visste väl jag att den var så pass ömtålig.
jag tar tillbaka mitt skratt eftersom jag är
tillräckligt klyftig för att förstå att jag skulle behöva
leta upp mig själv igen,
det är visserligen skönt att vara tom ibland.
man har ingenting särskilt speciellt att tänka på
eftersom du redan har stulit all kapacitet
till tankeverksamhet. men vet du vad?
jag tror inte du har någon aning.

imorgon när du inte har någon aning
tar jag tillbaka mitt liv, det kommer ju ändå
alltid vara mitt, i dina händer eller inte
men jag älskar nog dig ändå, tyvärr
med eller utan syrebrist.