Hans rosslande andetag var det enda som han kunde höra numer. Inte för att han hörde dem egentligen, men han visste att de fanns där. Han kunde förnimma hur hans bröstkorg ryckigt hävde sig upp och ned. Hans blick hade blivit dimmig på sista åren. Egentligen borde han säga dimmigare, för det måste vara årtionden sedan han sist kunnat njuta av att följa molnens mjuka rörelser ovanför hans huvud. Numera kunde han urskilja natt och dag.

För tio år sedan eller något liknande hade hans tredje "hjälpare" dött. Han antog det i alla fall för en ny person hade börjat komma. Den fjärde människan han sett livs levande sedan han hamnat i guldburen. Han hade varit facinerad av den nye "hjälparens" ungdom, högst 50 år gammal, inte mer.

Hans liv var i sängen numer. Profetian tog god tid på sig att uppfyllas. Hans kropp var i stort sett redan död, men själv tvingades han utstå dag efter dag. På sätt och vis unnade han ingen den ensamhet han själv levt med, men han ville inget hellre än att få somna för att aldrig mer vakna.

Att vara en gud i dagens värld var inte lätt. Därför hade man låtit tre födas, tre stycken som skulle kämpa om makten tills dess bara en kvarstod, precis som det varit på hans tid.

Det enda han hade kvar var minnen. Minnen av kärleken... hatet, begäret... i slutskedet hade han stått med hennes blod sipprandes mellan sina fingrar, sett livets låga slockna i hennes underbara ögon. Men hon hade varit den som gått segrande ur, han var den som levt en förbannelse. Skulle han se henne igen? När profetian uppfyllts?