jag ser med nya ögon nu och det är nog inte förrens nu jag
verkligen begripit att det faktiskt finns något speciellt mellan
sommar sol - vinter och snö.
när kvällspromenaden kräver vita fluffvantar
och öronmuffar ( om man hade haft ett par )
för det blir kallt om öronen men det är inte viktigt och
det finns nog ingenting att tänka på som betyder någonting.

när den kyliga men ändå så friska luften kittlar i halsen och
varje andetag blir till ett rökmoln slungas man för ett tag ur verkligheten.
lexby vilar i ett lungt dimmoln och tystnaden är sådär tyst så man
verkligen hör hundens små tassar som så lätt flyger över asfalten.
för visst ska väl tystnaden vara tillräckligt tyst ibland och vinden ska
väl stå still ibland?

men hur länge orkar vi egentligen ängel?
visst är det väl inte så att man kan leva i en promenad genom ett
grönt landskap med höstluft? man måste gå upp på morgonen och
titta ut genom fönstret. för visst vill man inte missa morgonluften?
tappa luften och vad skulle man göra, visst kan man springa sig till
döds om man verkligen vill, springa så mycket och så fort att lungorna
inte klarar av att pumpa luften in och ut? men vem vill det egentligen.
inte jag iallafall, sånt är jag för lat för.

men en tyst promenad en oktoberkväll borde man inte tacka nej till,
jag lovar att det är något man inte vill missa.
jag önskar bara att någonting kunde gå min väg någon gång så jag slapp
höra min hunds sniffande på varannan grästuva när jag istället kunde
höra dina andetag, se dina rökmoln och höra dina fotsteg
som tyst men säkert klampade över varje gruskorn på vägen.
för jag vill bara ha det som i en film utan dramatik, en sådan
där tråkig film där ingenting går fel och allt bara är som det ska vara.

men film är film, jag är jag, du är inte min
och jag är någons som jag inte vet.
för visst är jag inte själv,
men nog är jag ensam.