24.9 2011 skrev jag några rader om en favoritfilm. Le Havre, av Aki Kaurismäki. Med anledning av att finsk TV ikväll visar filmen passar jag på att låta texten gå i repris.




Till Aki Kaurismäki.



Du kommer gående
på en gata som blåser

du har en lugn otämjd
vemodig blick

såsom kläderna du bär
så röker du

vi hälsar på varandra
och presenterar oss

vi viker in på närmaste bar
jag bjuder dig på calvados

vi slår oss ner vid ett bord
med en smutsgrå, smulig duk

vi smuttar, ser på varann
tittar runt lite grann

jag säger ingenting
medan du är helt tyst

jag ritar nånting på ett papper
tar en klunk och räcker över

du betraktar bilden
och dricker lite till

gäster kommer och går
liksom bandet som ska spela

jag öppnar munnen
för att du ska börja tala

så berättar du i två timmar
om hur du försvarar den lilla människan

om hur samhället dödar oss
om den stilla varma kärleken

om musiken som tystnat
om körsbärsträd och trohet

du balanserar allt i mig
jag lyssnar till varenda kommatering

det händer egentligen ingenting
det är en kväll som ingen annan

och den svarta pojken i filmen
vår inre främling vi borde älska.