Det är väl inte konstigt att folk blir psykiskt sjuka i ett vansinnigt samhälle som Sverige. Det är väl inte konstigt med allt våld och att 1500 medborgare väljer självmord varje år. Det är väl inte förvånande att 20.000 personer varje år insjuknar i stressrelaterade åkommor som utmattning och ångestsyndrom i ett helt vansinnigt land som snurrar som en centrifug.
Det är väl inte underligt att folk mår dåligt av att häva i sig en massa skit på TV och nätet. Det är väl inte konstigt att människor är slitna och mår dåligt när klasskillnaderna bara ökar och ensamstående kvinnor med barn är helt beroende av att få några matkassar från den medkännande Frälsningsarmen i brist på medkänsla och solidaritet från politikerna.
Det håller så länge det håller för folk och
sen öppnar sig psyksjukdomens fria fall ned i den bottenlösa avgrunden och/eller en grym utslagning långt ut i samhällsmarginalens förrädiska gungfly medan makthavarna bara står likgiltiga med en massa tomt prat med sina höga underbara löner. Det är väl inte märkligt att människor mår psykiskt dåligt i ett vansinnigt land som Sverige när 730.000 medborgare lever kring fattigdomsgränsen. Existerar det ett äkta själsdjup och livsmening
i tillvaron eller är det en myt och illusion med all denna besatta ytlighet, köpdesperation, mobiltelefon, TV, och utpräglad egoism? Finns det några heliga grundvärderingar kvar i det surrealistiska sciencefictionsamhället. Är det OK att vara en gammaldags riktig äkta människa vars livsåskådning bygger på Jesus Kristus, kärlek, sanning, medkänsla, hänsyn, överhuvudtaget sunda värderingar, och att visa respekt, eller ska man vara passiv och tyst, gå hem och lägga sig och dra en möglig filt över sig? Ska man i ett permanent och normaliserat undantagstillstånd som en helt bortglömd föredetting sitta nostalgisk i Stadsparken och mata fåglarna glad, entusiastisk, och tacksam över sin usla pension? Ska man börja med botox på ålderns höst för att öka sin sexuella dragningskraft? Jag råkade ut för ett bedrägeri via telefon nyligen. Mina besparingar på över 870.000 kronor gick upp i rök. Men jag tänker ständigt positivt och optimistiskt. Man ska inte klaga. Personalen här på den fina och trivsamma psykiatriska kliniken är så snäll och trevlig. Vi patienter sitter i korridoren hela dagarna och glor apatiskt men Doktor Fru Karlsson är så himla positivt inställd till vården och man måste ju lita på hans goda omdöme. Man måste ju faktiskt underordna sig och visa ödmjukhet och tacksamhet eftersom man är en lägre stående varelse. Man ligger i sängen i fosterställning på sitt lilla mysiga rum och lyssnar på Black Sabbath. Man har absolut ingenting att leva för och man är totalt ensam i den grymma världen. Ens guldhamstrar Edvin och Bosse har gett upp och dött. Hemtjänsten som stjäl ens värdesaker, felskjutningar, klassklyftornas avgrund, sprängningar, Rysslands attacker, och kaoset i Venezuela. Vad är det för fel på att vara en enkel, vänlig, och omtänksam individ som alldeles och naturligt och självklart sträcker ut händerna
till de som befinner sig i svår knipa? Vi är några patienter som har börjat att ha simtävlingar på golvet i korridoren, för att bryta den monotona tristessen och hopplösheten. Min fru Astrid tog livet av sig för 5 veckor sedan. Jag har inte haft någon att prata med om det. Men man ska inte klaga och gräva ned sig. Man måste vara tapper, stark, nöjd, positiv, och tacksam för att man fortfarande lever och för att man har tak över huvudet, mat, och ett alltid optimistiskt sinnelag. Den snälla skötaren Kent och jag snackar om Fjodor Dostojevskij och Bruno K. Öijer. Han är min enda verkliga vän i livet. Det all heder värda Belgien vände matchen mot Senegal i fotbolls-VM vilket vittnar om att man aldrig ska ge upp trots att situationen är mörk och dyster. En terroriserande panikångest, depression och gränspsykos. Den ödsliga tomheten i huvudet. Ens hjärta som outtröttligt och meningslöst dunkar på. Att inte ha något riktigt liv och att ständigt dras med i stressen och ytligheten i samhället. Helvetet. Folk som satt och scrollade med sina mobil telefoner på frugans begravning. Prästens översvallande idealisering av Astrid som kunde vara väldigt cynisk och elak och inte knäpptyst inte låtsas om mig i veckor vilket startade min psykiska ohälsa. Den pinsamma och isande tystnaden på begravningskaffet med smörgåstårta. Falskt skorrande ryggdunkningar. Det ska nog ordna sig, ta en lång och skön semester i solen. Hur skulle jag kunna göra det när jag har blivit bedragen på allt mitt sparkapital? Solen som gassar kvavt över Svartån här i Örebro. Lyckliga människor som har en konstruktiv riktning i sina liv går och äter mjukglass på Stora Holmen under sina underbara semestrar. Jag talar med min goda vän sängen. Jag heter Gösta och är 81 år gammal. En fullständigt överflödig människa. Men jag vann i alla fall OS-guld i korridorsimning här på den mysiga avdelningen där jag ligger och mumlar i min grav medan demonerna äter mig innifrån. Vad ska lysa upp mörkret om inte ljuset? Skötaren Kent han med den varma och inkluderande attityden jobbar ikväll och
även Åsa som med sin blotta närvaro
tänder ett hopp och bryter min förödande självupptagenhet genom ett enkelt samtal.

(Bilden föreställer Fjodor Dostojevskij.)