Det finns människor vars inre mognadsprocess inte startar förrän under den palliativa slutskedesvården. Först inför döden det surrealistiska slukhålet kommer ödmjukheten när de inte längre tjänar på att förställa sig och bära en mask av styrka och samhällsduglighet. Frun som undrar vem är det jag har varit gift med i 30 år? Vem är denna främling som ligger och tynar bort och beter sig som ett mobbat barn. Man är snart fri från världen och samhället. Samhället detta stinkande och bisarra arsle som pulveriserar ens självkänsla och stryper livslusten och glädjen. Det finns männisor vars själsliga befrielse inte startar förrän under den palliativa slutskedesvården. All den underbara kärleken som strömmar mot en från personalen till skillnad från ens iskalla fru som bara vill tala om testamentet och alla de praktiska bestyren när man är död. Sture den klockrena avdelningskatten som ligger på mitt bröst och spinner så att jag är övertygad om att jag befinner mig i himmelriket. Cancern som äter min kropp och mitt psyke. Ångesten som kommer i skov och utmynnar i en frid som jag inte kan minnas att jag någonsin har känt. Folk är som själlösa programmerade robotar. Livet som bryter ned människor och döden som upprättar och läker. De friska, äkta och annorlunda människorna som anses som konstiga och som hånas och fryses ut. Desom ingen pratar med i personalrummet på lunchrasten och som man snackar skit om bakom ryggen. Folk som inte orkar med den
situationen och begår självmord. Det är inte mobbarna, plågoandarna som tänker, det är djävulen som talar. Personerna som aldrig valde sida, gott eller ont, och fastnade i ett limbos ingenmansland. Jag var en av dem. Katten Sture och jag har blivit bästa vänner när jag ligger och väntar på att livet ska växla till döden med sin underbara barmhärtighet. De ljuvliga dagisbarnen som lussade imorse på avdelningen och ännu en glimt av himmelriket. Sjuksköterskan Sonja med sin vänlighet och svarta humor som lättar upp. Det finns många människor vars självinsiktsprocess inte startar förrän under den palliativa slutskedesvården, och jag är en av dem. Barnbarnen med sin alldeles självklara briljans och livsglädje. Vi sjunger Du ska inte tro det blir sommar tillsammans, och snön dalar med stora flingor ute på gården. Jag tror att det snart är dags
för avfärd. Stillhet, klarhet, och katten Sture som ligger på mitt bröst och är lycklig.