Sverige år 1947. I det här samhället måste du vara normal, heterosexuell, underdånig mannen som självklart är chefen i familjen, och du måste vara stark, glad, positiv, tacksam, och mycket gärna kompromissa bort din integritet och värdighet. Annars så är risken avsevärd att två smått brutala män i vita rockar med otäcka överlägsna och nedlåtande leenden kommer och stoppar in dig i en bil för transport till det ökända och beryktade Mentalsjukhuset med långa kalla bad, tvångssterilisering, insulinchocker, elchocker, och det den slutgiltiga livsavslutande och totalradikala förnedringen: lobotomi. Du måste anpassa dig till samhällets normer och krav. Mår du inte bra psykiskt så är du tvungen att få det att verka som om allting är toppen och bara finemang. Då blir du säkert väldigt populär och får många nya vänner. Då kanske Kungen får upp ögonen för dig med medalj och läcker paradmiddag tillsammans med andra lyckade kändisar med sina tillgjorda underbara leenden vars underliggande svarta tomhet skriker desperat efter kärlek och bekräftelse. De som avlider på Mentalsjukhuset får inte sitt namn och födelsetal på gravstenen utan endast ett patient- och avdelningsnummer. Det är helt klart skillnad på människor och människor.